#MattssonHelin no 3 – Tidningsflorans blyga violer är sig själva för ytterligare en stund!

AVSNITTtreTOPP

Utrikesminister @carlbildt väljer själv sina sparringpartners. Vem skulle annars göra det? Float like a butterfly, sting like a bee, som det hade stått på enkronorna om @CBildt varit Kungen av Sverige, men trots mäktiga tillskyndare som @markus_uvell, VD för Timbro har kritiken haglat över @carlbildt för morgonens hugskott att ringa #RingP1 och skjuta några giftpilar på Ekoredaktionen.

Samtidigt, i en närliggande del av medielandskapet, utspelas liknande scener i bromancepoddarnas svar på Trädgårdsdags, #MattssonHelin, där Sveriges två mäktigaste mediemoguler, @ftonbladet:s @JanHelin och @Expressen:s @ThomasMattsson, hittat en vrå där de kan vara sig själva för en stund. Men efter tre avsnitt (med underrubrikerna Två och en flygel, Tintin i Amerika och Oh Brother Where Art Thou) börjar podcasten lukta en aning för mycket Kina-TV, där Den Store Rorsmannen blivit två.

På twitter trålar den bromantiska superduon aktivt nya samtalsämnen under hashtaggen #mattssonhelin, men har hittills relativt konsekvent valt bort lite svårare frågor för möjligheten att citat berätta vad de gör på sina tidningar, lufta sin nyhetsfeber och mediespana lite ut över världen. Bland de föreslagna samtalsämnena valde de till exempel frågan om sina respektive resor mot posten som chefredaktör respektive publisher för Sveriges två största tidningar. I twitterfeeden betade de också av några mindre malörer…

AVSNITTtre2
AVSNITTtre4

… och noterade två högintressant frågor inför kommande avsnitt:

AVSNITTtre3
AVSNITTtre5

I avsnitt tre medverkade @ThomasMattsson på länk från New York, efter att nyligen ha bevistat den så kallade INMA-konferensen där #barpol för bara några dagar sedan blev Europas bästa tyckonomvaudeville. Efter att ha namedroppat några namnkunniga svenska mediechefer han stött på i vimlet (och ”ett stort antal kvinnliga medarbetare från Stampenkoncernen”, som han dessvärre inte känner till namn)  återgav han också livfullt den mest spännande upplevelsen under INMA-dagarna:

@ThomasMattsson: ”Ja, väldigt mycket har ju handlat om video [som nu globalt verkar ha konkurrerat ut Betamax, red:s anm] och här är ju de svenska tidningarna väl positionerade. Vi såg en otroligt rolig film som Verdens gang, din norska systertidning inom Schibstedkoncernen visade. Den låter sig kanske inte återges i en podd, men det var alltså bevakningen av Justin Bieber i Oslo, och vid ett tillfälle stod då alltså VG:s tevereporter på stan och intervjuade hundratals unga tjejer som stod utanför ett hotell och väntade. Och då var frågeställningen tidigare i diskussionen så här: Kan man flytta tittande, underförstått då från broadcast till kanske webb-TV, och det var en fråga som hängde i luften som rubrik på en skärm, och då fick man se hur den här tevereportern går fram till de här tjejerna och så berättar han för dom att ni står vid fel hotell. Aha, Justin Bieber bor på ett annat hotell! Och då utspelar sig otroliga scener, alltså hundratals unga flickor skriker rakt ut, springer i… som en marsch rakt genom Oslo till nästa hotell och tevereportern springer efter. Fantastisk teve!”

Härefter följer olika sekvenser, där Mattsson och Helin precis som @carlbildt självsvåldigt väljer sina sparringpartners och recensenter, det vill säga varandra. De redogör för varsitt dilemma, Mattsson serverar frågan om hur förtroendekapitalet påverkas när reportrar som festar med makthavare, och Helin ett färskt exempel där hans reportrar med dold kamera och under falskt namn letar sig in i ett affärsmöte med förre försvarsministern, numera PR-konsulten/lobbyisten Sten Tolgfors, och att han [Helin] umgås privat med kändisar som Henrik Schyffert och Erik Haag. Med frågor/resonemang som ”Vad tänkte du i ditt stilla sinne när du såg den [Gangnam Style-filmen från #niklas40]? / Hur känner du kring det umgänget? / Det känns som en lite tveksam metod från PR-konsulternas sida att försöka förekomma granskning…” är svaret, enkelt sammanfattat, att det är helt i sin ordning, om det hanteras med försiktighet och fingertoppskänsla, frihet under ansvar och så vidare. Här finns en tydlig tendens att mogulpoddarna anammat neojournalistiska förklaringsmodeller, där de själva och inte publiken avgör vad som är etiskt comme-il-faut. Med den logiken passar duon också på att enas om att det ligger ytterst lite substans i kritiken om @Expressen:s så kallade Mosa Mona-kampanj under valrörelsen 2010.

I det fullspäckade tredje avsnittet av #mattssonhelin redogör dessa tidningsflorans humblebraggande men samtidigt blyga violer för den moderne utgivarens roll i ett föränderligt medielandskap.

@JanHelin: ”Jag tror att det är en tradition i kvällstidningen det där att chefredaktören oftast personifierar själva tidningen och allting som står däri, och som utgivare har man ju naturligtvis ett ansvar för allting som står i tidningen men det betyder ju inte att man alltid omfattar allt som står där, så är det ju. Men […] jag tycker ju att man som ansvarig utgivare och redaktör ska ge tidningen röst, i vart fall när det är kontroversiella frågor, och svara för sig, i synnerhet när man står för en så pass offensiv journalistik som kvällstidningen gör.”

Med det sagt ger vi ännu inte upp hoppet om ett späckat #wumo-tema längre fram i #mattssonhelin, med en ordentlig genomlysning av kritiken mot @ftonbladet:s humorsajt HELT NORMALT, med danska höhömoristerna #wumo som en huvudingrediens, en kritik som fortsätter pyra som en glödbrand i undervegetationen på twitter.

AVSNITTtre1

/ @kallekarlsten

1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: