Leet de parade!

Framtiden startade den 18:e november 2011. Idag, ungefär ett och ett halvt år senare är neojournalismen i princip helt implementerad, gränserna mellan samtid och framtid är utsuddade, och gammelmedia står redo att bära arvet efter #bakjour på egna axlar.

Därmed blir detta vår sista bloggpost.

@ehsanfadakar är sociala medier-chef på @ftonbladet. Red:s anm

Under ett drygt år har profetia efter profetia slagit in. Kloutkaliferna har kunnat mima till neolitteraturens klassiker, där i stort sett varje stavelse visat sig stämma, ibland hundra år efteråt. Som i Jerzy Kosińskis Being there (Finnas till), filmversionen från 1979, där sociala medier-experten i vardande, Mr 4chance, lever ett tryggt och ganska händelselöst liv som webbredaktör på en medelstor tidning, han kokar sitt tevatten med espri och finess och multitaskar i sociala medier.  Mr 4chance aldrig varit utanför brandmuren och har fått de flesta av sina intryck från olika webbsidor. När han sedermera hamnar i #Sjöstan med omnejd är allt därute nytt för honom och han betraktar livet och internetz ur ett naivt och världsfrånvänt perspektiv. Över huvudtaget behandlar han omvärlden som om den vore ett twitterflöde som går att stänga av till förmån för facebook om det blir för jobbigt. Genom sin rättframma enkelhet blir han populär och hans konkreta meningar, som egentligen handlar om powergoogling, tolkas som publicistiska och mediestrategiska utspel. 4chance välkomnas som en frälsare av leeten och blir så småningom en maktfaktor, även om han hela tiden är ovetande om detta på grund av sin naiva utgångspunkt.

Detsamma gäller Robert Musils Mannen utan egenskaper (Der Mann ohne Eigenschaften 1930-32) som utspelas i Wien år 2013, där den moderna teknologins galopperande utveckling gör människorna galna – av entusiasm, ångest och leda. Radioföljetongen i P1 beskriver det som att ”allt uppstår samtidigt. Tillvaron kokar av sinsemellan motstridiga livsyttringar och idéer. Förvirringen är total under detta ‘det långa tjugohundratalet’. […] Efter tre försök att bli en framstående man har Tweetreach, mannen utan egenskaper, tagit semester från sitt liv. Han ställer sig bredvid och begrundar sitt samhälles cirkusföreställning, och funderar på hur man egentligen bör leva sitt liv – bland mycket annat. Musil och hans protagonist Tweetreach söker, med sociologen Bo Isenbergs  formulering ‘svar på frågan vad människor gör med det moderna, men också på frågan vad moderniteten gör med människor’.”

Liksom Göta Kanal (1981) fick Mannen utan egenskaper två senkomna uppföljare, Mannen utan ansvar (2012) och Mannen utan inflytande (2013).

Neojournalismen är att måla ett ruttet hus, säger kritikerna. På ett bra sätt, replikerar vi. Det går blixtsnabbt, och ytan är bländande vacker, om än bara en kort stund, innan allt rasar. I Amusing ourselves to death (1985) förutsåg Neil Postman kvällstidningarnas satsningar på superlajv (just nu inne i en Groundhog Day-loop av skrala nyhetsrapporter från Husby och Rågsved, upprepade i evinnerlighet), som i sjunde kapitlet:

Men vad gör man när okunnighet uppfattas som kunskap? Här följer ett förfärande exmepl på hur denna process fördärvar oss. En artikel i New York Times den 15 februari 1983 hade följande rubrik:

FELAKTIGA UPPGIFTER AV REAGAN VÄCKER MINDRE UPPMÄRKSAMHET

Artikeln börjar så här:

”President Reagans medarbetare blev tidigare påtagligt oroade när det påstods att presidenten hade givit bristfälliga och kanske vilseledande uppgifter om sin politik eller om aktuella händelser i allmänhet. Så tycks inte vara fallet längre. Presidenten fortsätter visserligen att göra diskutabla påståenden till fakta, men detta får inte lika stort utrymme i nyheterna som tidigare. Enligt tjänstemän i Vita Huset beror denna minskande uppmärksamhet i nyhetsmedia på ett minskat intresse hos offentligheten.

@fridaboisen är chefredaktör på Göteborgs-Tidningen (GT)

Kanske var det Aldous Huxley som gjorde den allra mest träffsäkra profetian över neojournalismens segertåg på 2010-talet, i Brave New World  redan 1932. Neil Postman jämför Huxleys framtidsvision med George Orwells 1984 (1949) i webb-TV-studien Amusing ourselves to death (1985):

Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa dem. Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. […] Orwell fruktade kort sagt attt det är vad vi hatar som kommer att förgöra oss. Huxley fruktade att det är vad vi älskar som kommer att förgöra oss.

Den här boken handlar om det tänkbara i att det var Huxley, inte Orwell, som hade rätt.

Tack till alla som läst och låtit sig översköljas av viralklådans chockvågor. Tack för stöd och mothugg.

Nu ska vi odla vår trädgård, låta brandmurgrönan långsamt bädda in vårt enkla varumärkesbygge, och därmed får någon annan ta ansvar för att skärmdumpa samtiden för det fotoalbum som är vår gemensamma historia i sociala medier. Vi har gott hopp om framtiden. Ty alla har @Bakjour.

Leet the games begin!

/ @kallekarlsten, @provocerar, @neo_lagercrantz och @medieprofil

Bredvidläsning:

A Modest Proposal (1729) av Jonathan Swift

Candide (1759) av Voltaire

Vanity Fair (1847-48) av William Makepeace Thackeray

Oxygen och Aromasia (1878) av Claës Lundin

The Picture of Dorian Gray (1890) av Oscar Wilde

Der Mann ohne Eigenschaften (1930-32) av Robert Musil

Brave New World (1932) av Aldous Huxley

1984 (1949) av George Orwell

S.C.U.M Manifesto (1968) av Valerie Solanas

Being there (1970, filmad 1979) av Jerzy Kosiński

Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72 (1973) av Hunter S Thompson

The Aesthetics of Disappearence (1980) av Paul Virilio

Amusing ourselves to death (1985) av Neil Postman

The Consequenses of Modernity (1990) av Anthony Giddens

Sur la télévision  (1998) av Pierre Bourdieu

Tomhetens triumf (2006) av Mats Alvesson

Consuming Life (2007) av Zygmunt Bauman

Leetistisk allmänbildning 2013

DOKUMENT #BAKJOUR: Helt nyligen rasade en hård strid mellan kvällstidningarna och SVT-medarbetaren och bloggaren @hotlamotte om verklighetsbilden efter händelserna i Stockholms förorter. Tonläget var högt, och @ftonbladet och @Expressen har gjort sitt bästa för att desavuera Lamotte efter hans uppgifter om att kvällspressens medarbetare uppmanat ungdomar att tända eld på bilar för att sedan sälja bilderna till tidningarna. Både mogulpoddarna #mattssonhelin och inflytelserika underhuggare har försökt chikanera Lamotte.

Till att börja med skulle vi vilja be några av de inblandade se över sitt eget track record, och eventuellt variera och putsa på sina ordval en aning innan man kastar ordet ”omdömeslös” omkring sig. Men också i lugn och ro idka hederlig gammelmedial självkritik efter några dygn av superlajv och uppskruvad stämning. En av dem som gått ut hårdast i efterdebatten är @ehsanfadakar, sociala medier-chef på @ftonbladet:

Från @JanHelin:s blogg

Men bara några dygn tidigare var @ehsanfadakar själv en av de tongivande i spridningen av ett annat rykte, som senare visade sig grundlöst, nämligen att @ftonbladet:s anställda attackerats med stenar i Husby.

Ryktet

Användning av ryktet

Vi har gått igenom @ehsanfadakar:s twitterflöde efter de här två tweetsen, och vi hittar ingen dementi eller rättelse, kanske i @ftonbladet-TV, men inte på twitter. Den 21:e maj, dagen efter, skriver @tidningenresume om det falska ryktet, som spridits av flera medarbetare på @ftonbladet.

Och i en indignerad twitterdiskussion med @blisk berättar @ehsanfadakar mer om upprinnelsen till de felaktiga uppgifterna om stenkastning mot @ftonbladet:s team i Husby.

Over and out.

• Aftonbladet
• expressen
• Jan Helin
• leet de parade
• Niklas Svensson
• Thomas Mattsson
• twitter