Arkiv

Monthly Archives: maj 2012

Tänk så olika barn utvecklas. En del springer och klättrar som apor efter 10 månader, medan andra softar och chillar sittande på rumpan ända upp i 1,5-årsåldern. Likadant är det tydligen med kvällspressen. Storögda neoz fick igår uppleva hur Aftonbladets personal medelst de första trevande dubbelklicken på Google Chrome-ikonen upptäckte internet, under ledning av en ansiktslös men omhändertagande sociala medier-expert/coach/guru (troligen begåvad med en ängels tålamod).

Under hashtaggen #konfapepp formulerades försiktiga tweets, lika omsorgsfullt som när ett barn försöker lära sig säga ”mamma”, ”pappa”, ”lampa” och ”surfa”. Hade vi varit där hade vi förmodligen, rörda till tårar, bambusrat alltihop rakt ut i familjealbumet Cyberspace. I skärmdumpen ovan ser ni till exempel tidningens digital dandy @oisincantwell uttrycka sin odelade avsmak för begreppet ”varumärke” (han glömmer dock att förfärdiga uttrycket ”bygga sitt varumärke I REALTID”, en lapsus, förmodligen begången under inflytande av nybörjarens omisskännliga iver).

I slutet av workshopen kunde sedan personalen i samlad tropp kvittera ut sina datakörkort, en symbolisk handling, visserligen, eftersom de faktiska korten levereras mot uppvisande av pass på närmaste postkontor tidigast om 14 dagar.

Men medan Aftonbladets medarbetare brottas med det till synes lönlösa företaget att ladda hem en twitterapp till en HTC, strax efter att man lärt sig var on-knappen sitter, rider kvällspresskonkurrenten Expressen neovågen hårdare än någonsin. Som ni ser ovan gör viralklådans Cheech & Chong, @CarlBildt och @niklassvensson, inom ramen för #barpol åter gemensam sak i yttrandefrihetens namn, med en twitterskola värdig neojournalismens ABF (vem det inklistrade huvudet, bredvid den likaledes inklistrade mineralvattenflaskan i bildens nederkant, tillhör förtäljer dock inte historien). Hade denna kulturgärning genomförts AFK hade Expressen för länge sedan inhöstat en eller flera folkbildningsutmärkelser, vågar vi lova.

(Eftersom vi vår vana trogen rewritar en hel artikel, i det här fallet från tidningen Resumé, vill vi dock passa på att markera att vi inte står ansvariga för att Carl Bildt vanvördigt byter namn till Bild en bit in i texten. Vi är heller inte övertygade om vad en ”gårdskväll” innebär. Troligen inbegriper det någon form av dragspelsmusik och/eller poängpromenad.)

”Var intressant och annorlunda så får du 126 000 följare”, lyder @CarlBildt:s enkla råd till nybörjarna (vilket man hoppas att personalen på Aftonbladet sugit åt sig som tvättsvampar, via twitter). Det är bara att backtracka feeden hos His Royal Highness of Reddit för att se helheten i detaljerna…

… och utrikespolititikens mångfacetterade natur och svårbemästrade villkor i några få tweets, blandat med väderobservationer och matvanor i maktens korridorer, nedknackade i flykten på världens mest beresta iPhone 4S:

Lägg särskilt märke till hur 4chan-fantomen Bildt, med två ord, på egen hand lyckas vidmakthålla det hypnotiska intresset för Sveriges seger i schlager-EM, hela två dagar efter tävlingen är lagd till handlingarna.

Intressant och annorlunda är också @CarlBildt:s till respektfull symbios gränsande samexistens med neonebulosan @niklassvensson. Och se där! Mitt i en strid ström av svenska utrikespolitiska ställningstaganden, som huggna i granit, en ömsint blinkning till sin .pdf-padawan:

Finally: The english speaking audience of #bakjour may note that MP in this final tweet from @CarlBildt could refer to both ”member of parliament” and ”Miljöpartiet”, a swedish political party, maybe with legal yard sales of wine and booze on their agenda. Originally known for the säldöden issue.

UPPDATERAT 31 maj kl 14.05: Varje gång #gammelmedia försöker närma sig neojournalismen väcker detta starka reaktioner, på gränsen till hat. Detta drabbar således även @ftonbladet. Men var finns ”Reportrar utan gränser” när man behöver dem som bäst?

På förekommen anledning vill #bakjour en gång för alla slå fast att twitter INTE är kretis och pletis vardagsrum. Twitter är neojournalismens VIP-lounge. Visserligen bjuds vardagsrealismens trashankar, undersköterskor, asfaltskokare, biljettkontrollanter och Systembolagskassörer, stundom in till viralklådans virtuella högkvarter, men då i likhet med de vanartiga barnen i Kalle och chokladfabriken för att begapa storheten hos världens åttonde underverk, internetz, och därefter uppläxade och förnedrade spottas ut på retweetproduktionens löpande band för att i ilfart föras tillbaka till plattform AFK.

I @lexmarkus debattinlägg på Medieormen utgör Morgonpassets Queen of Kändismys @martinathun det varnande exemplet på något som även #gammelmedia nu äntligen verkar ha förstått: Sociala medier är den groggveranda, där eliten samlas för att dricka Cosmopolitan och simultant bygga sina varumärken i realtid:

Uttolkare av detta centrala neojournalistiska VIP-credo är sedan länge @nyheter24 (erkänt av SVT som ett av Sveriges största mediehus) och den enda twitterklanen som till fullo omfamnat kändiskulten är den svenska humoreliten. Likt de sociala mediernas Illuminati slår @messiahhallberg, @jakoboqvist, @hassebronten, @mansmoller med flera en järnring kring denna sin förlollande bromance, knyter male bondingens yellow ribbon round that ole Oak tree called Lulz och agerar på given signal kinesiska ryggkliare åt varandra, enligt devisen ”knyt den kuk som föder dig”.

Detta ordenssällskaps självklara ledare och frälsare är The Lord of Lulz @martenandersson, som tidigt insåg vikten av att sålla agnarna från vetet för att hitta den hårda humorkärnan på twitter. Genom att följa en bas på ca 200 superroliga kändisar och branschkollegor kokte han ner buljongen till humorelitens Bibel Sveriges roligaste på 140 tecken, med @adamalsing:s epokgörande skämt som juvelen i kronan (omskrivet av #bakjour HÄR):

Således, fört i bevis att kändis- och mediekulten är neojournalismens livslinje och aorta, fortsätter #bakjour att nedsänka de invigda i denna internetz floden Styx (dock arrangerat som babysim för att undvika eventuella Akilleshälar) till osårbarhet och evig gamman.

Rör inte min mediekompis!

/ @medieprofil

Att tävla med #gammelmedia på deras villkor är livsfarligt. Att acceptera motståndarens spelregler är som att vara Stålmannen och smula ner kryptoniten direkt i frukostfilen, eller att simma 100 fritt mot Michael Phelps i slalompjäxor. Alla neoz vet om detta. Men då och då är det ändå någon enstaka som begår det fatala misstaget.

Det kan hända den bäste. Och det varnande exemplet är att det är precis vad som hände #ajour-amiralen @emanuelkarlsten. Hans lilla experiment i tryckpressmiljö slutade i intet, i ruelse, i att bli omsprungen av Svenska Dagbladet:

Redan upplägget är klumpigt och medeltida på ett för #gammelmedia signifikativt vis. Att sätta en GPS på ett stulet objekt är förstås lönlöst i en neojournalistisk kontext, eftersom det förutsätter att det finns stulen egendom, och det i sin tur förutsätter att det finns äganderätt.

Alla neoz vet att allt på internetz är fritt och gratis, och att det enda motkravet till fri tillgång till viralklådans smörgåsbord är att man hjälper till att sprida. Retweeta först, fråga sen. Om det fanns cyklar på internet och man satte GPS på en av dem, vilken som helst, skulle den byta ”ägare” snabbare än Clabbe af Geijerstam reciterar telefonkatalogen. Att sätta GPS:en på en av @jonas_gardell:s eller @CarlBildt:s tweets skulle däremot vara högintressant, och en välgrundad gissning är att den skulle uppföra sig som en flipperkula i evigt och globalt frispel.

Det är också uppenbart att @emanuelkarlsten:s experiment med #gammelmedia desarmerat hans socialmediala superkrafter. Hans uppsåt, att lära sig tänka som fienden, verkar ha smittat ner honom med källkritik och research, lika säkert som en dagisfröken får magsjuka varje vår.

Frågan om vad som händer när den ostoppbara kraften hos neojournalismen träffar det orubbliga objektet #gammelmedia har inget givet svar. Men ledtrådar finns helt säkert i skärmdumpen ovan.

Don’t try this at home!

UPPDATERAT 28 maj kl 08.00: Även #ajour-kollegan @UlfBjereld verkar ha smittats av trycksvärtan, och vänder nu neojournalismen ryggen genom att förminska viralklådans kraft:

Låt oss poängtera att en twitterstorm aldrig understiger styv kuling i styrka. En  tittar/läsarstorm av standardkaraktär (t ex efter att Rikard Palm skaffat/rakat av mustaschen, eller Göteborgs-Posten tipsat om ålrecept) snittar någonstans mellan laber och frisk bris.
Och då både @LasseKroner och @charliesheen finns på twitter framstår argumentet att twitterstormar inte skulle vara ”folkliga” som närmast löjeväckande.

Schlager har egentligen aldrig varit #bakjour:s melodi. Visserligen händer det att vi sittdansar och powerbrowsar i takt till allegorin som förutspådde digitalt värdeskapande på internetz redan 1975, Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten, men det var först i fredags vi på allvar ägnade lite tankemöda åt AFK-populasens favoritspektakel.

Vi såg #ESC2012 i Baku som ett utmärkt experiment för att bevisa neojournalismens överlägsenhet. Allt vi behövde var några centralt placerade springpojkar i #gammelmedia:s bakelitcentral för att sprida facit till tävlingen i förväg. Vi la därför ut några övertydliga ledtrådar i form av twittermätningar, där neoz arounde the planet redan utsett Loreen till segrare, och till vår förvåning var det Svenska Dagbladet som först väcktes ur sin törnrosasömn och gjorde ett helt uppslag på #bakjour:s initiativ.

Det var lite rörande att se hur Svenska Dagbladets läsekrets med lite hjälp från #bakjour serverades resultatet i schlager-EM, ett resultat som neojournalister och sociala medier-experter känt till i månader, lagom till frukostlatten och vakteläggen, mer än ett halvt dygn innan den sövande direktsändningen i teve. Dock retar det oss att #gammelmedia delar upp landet Internetz miljontals invånare efter medeltida kartor över nationsgränser, och dessutom betraktar varje enskild tweet som uttryck för en hel nations ställningstagande:

Vi passar därför på att poängtera att bioformuleringar av typen ”tweetsen är mina egna, inte min arbetsgivares” är tillämpbara även här, enligt devisen ”tweetsen är mina egna, inte hela Rysslands”. Med det sagt vill vi gratulera #gammelmedia, som med den här milstolpen vädrat ut lite av den tryckande stanken av liggsår och kokkaffe på bit som fortfarande lägrar sig över Ordinari Post Tijdenders anrika redaktionslokaler.

Vi noterar också med viss oro att tidigare så pigga #bakjour-konkurrenten #ajour verkar ha tacklat av och ännu inte rewritat ett ord om #ESC2012. Tråkigt tycker vi, men hoppas på snar bättring:

Hur mycket vi än håller av flash-fibonaccin och Pinterest-pundaren @stroemberg måste vi här kallt konstatera att han är ute och cyklar. De digitala värdeskaparna har aldrig skurit så mycket guld med täljkniv som nu. Faktum är att man skulle kunna skära guld med smörkniv, så gynnsamt är klimatatet för digitalt värdeskapande i maj 2012.

Det har heller aldrig varit  enklare att skapa digitalt värde, åtministone inte sedan Jonas Birgersson, modemets McGyver, gav lulzekoftan ett ansikte och gjorde en Joe Labero genom att förvandla en rollspelsklubb i Lund, där ett gäng finniga nördar spelade Drakar och Demoner och läste igenkladdade FIB Aktuellt, till Framtidsfabriken, en smältdegel av viralt inflytande.

Vetenskapen har sedan länge kapitulerat för utvecklingen mot en blomstrande framtid och avrundat Pi till 3.0. #Gammelmedia står förstås ensamma kvar i motståndsrörelsen, som det polska kavalleriet och stampar tjurigt, trots att #bakjour vid upprepade tillfällen erbjudit dem lösenordet till viralklådan, vår tids ”Sesam öppna dig!”

Alla vi som är vana vid att bygga vårt varumärke i realtid vet dock att man inte utan egen ansträngning (”Det kommer inga stekta sparvar flygande, om man inte själv bemödar sig att göra sitt bästa!” som Carl xbox Gustaf sa i ett jultal på #SSWC) får access till tyckonomins ymnighetshorn, denna gift that keeps on giving. Viralklådan ställer motkrav, i en värld där minsta modeblogg och varje B-kändis Instagramkonto skulle inbringa ett värde av ca 100 miljoner kronor på svarta börsen. Och motkravet är att man måste acceptera viralklådan som en allt överskuggande kraft, och den som inte inser sitt eget bästa måste brytas ner i framstupa sidoläge och sondmatas med mervärde.

Ty internetz är ett enda stort mervärde. När vi tänker efter är extra allt egentligen ett bättre uttryck. Det digitala värdeskapandet kan liknas vid miljontals korvgubbar som inväntar kvart-i-tre-dansen för att sedan påtvinga extra allt, mosbricka med västkustsallad, bostongurka, rå och rostad lök, utan att kunden har något att sätta emot. Alla ska med!

Så, neoz i alla länder, förenen eder! Fortsätt på den inslagna vägen, där alla är journalister och rewriten vår biljett till viralklådans buffé. Med en uppfordrande spänst värdig Bertil Uggla och en silo full med klout håller #bakjour er på tårna, lika agila som Susanne Lanefeldt.

Republish and be damned!

… det har gått flera minuter sedan semifinalen i Eurovision Song Contest avslutades, och enbart #ESC2012-relaterade element trendar på svenska twitter och INTE ETT ORD PÅ #AJOUR!!!

Så här kan vi inte ha det, tänker vi. Och publicerar facit. Bakläxa för #bakjour-konkurrenten.

/ @kallekarlsten

Vi uppskattar verkligen gesten. Men poängterar att det måste, absolut måste stanna vid en gest. Den här idén hade funkat hur bra som helst på vilket gammelmedieprojekt som helst. Men som alla neoz med till visshet gränsande sannolikhet vet vid det här laget är varje affärsmodell som att måla ett ruttet hus, som att sätta läppstift på en gris.

Affärsmodell är journalismens suicidum. Man kan likna det vid att dränka Babylons hängande trädgårdar i Roundup och sedan asfaltera hela skiten, anlägga en parkeringsplats lika stor som Amazonas och sedan pynta in skokartonger i betong innehållande Lidl, Bygg-Max och Galne Gunnar som en berlinmur runt alltihopa. Otänkbart. Vill DN, Aftonbladet och Sveriges Television applicera den här utvecklingsfilosofin på sina realtidsgräv, tittskåp och ledarbloggar, så gärna för oss. Men vi gör det INTE. För att bevisa vår tes ger vi er här tre geniala koncept som fick ett slaganfall av affärsmodellen:

1) Madchesterscenen. Chefen för Factory Records, Tony Wilson, hade en vision värdig neojournalismen, att ALLT skulle vara gratis: Ölen, knarket, musiken, skivkontrakten, spelningarna. Han lyckades också vidmakthålla ett samhälle i samhället där affärsmodellen bara existerade som skrämselpropaganda för vanartiga barn och en outsinlig källa till elaka skämt mellan 1976 och 1992, då en trummis plötsligt VILLE HA GAGE. Då rasade förstås allt som ett korthus.

2) Reefat. I slutet av 1981 köpte neovisionären Reefat El-Sayed penicillintillverkaren Fermenta i Strängnäs från läkemedelsjätten Astra. Han trollade sedan fram ett aktiekapital av astronomiska mått, och allt var frid och fröjd, tills den försmådde modisten Björn Gillberg bestämde sig för att hämnas och skickade en armé av revisorer beväpade med räknestickor och affärsmodeller på Reefat, som fick se sig besegrad av denna småländska hybrid av Jante och Inga-Britt Alenius. (Jämför gärna med hur #ajour tillskrev pokerpastorn Mats Sundin en epokgörande donation på 100 miljoner kronor, som #gammelmedia genom Svenska Dragbladet sedan nedgjorde till futtiga 2 miljoner. Historien finns att läsa HÄR!)

3) Grekland. Bamseklubbens vagga har existerat helt utan affärsmodell sedan Antiken och varit stilbildande inom teatern (@ristofanes), filosofin (@ristoteles), demokratin och turistkitschet. Varje gång nationen befunnit sig i ekonomiskt trångmål har det dykt upp en deus ex machina som trollat fram nya statliga lönefonder och nytt fräscht aktiekapital direkt ur den vibrerande strandluften i Aiya Napa och Rethymnon. Det fatala misstaget, lika fatalt som att döda en spindel eller gå under en stege, begicks när Grekland valde euron framför klouten som sin nya valuta. I samma ögonblick la man affärsmodellens snara kring en hel nations hals och allt gick, självklart, åt helvete.