Arkiv

Monthly Archives: april 2012

 


UPPDATERAT 1 maj kl 10.25: The Stålmusen of Social Media, @blisk, lämnar kloutgemenskapen och väljer ett asketiskt eremitliv in the wastelands of #gammelmedia. Tråkigt.

 

I linje med den gammelmediala 5-årsplanen levererades igår undersökningen av journalisternas partisympatier i papyrusrullar till Sveriges alla redaktioner, med Göteborgs Universitets sigill i gotiska bokstäver på röd lack. Ur #bakjour:s perspektiv är den förstås ett glädjande bevis på att tyckonomin är vår tids religion, då nästan 60% av #gammelmedia nu öppet vågar bryta sig ur saklighetens slaveri, vältra sig i sina personliga åsikter och bekänna sig till något av riksdagspartierna. TT:s patriark @owenil (se skärmdump ovan) tillhör numera undantagen.

Men den neojournalistiska analysen ägnas naturligtvis åt de 40 % av de tillfrågade journalisterna som INTE SVARADE på professor Kent Asps enkät. Här finns det verkliga sprängstoffet:

Det är lätt att förledas att tro att det statistiska bortfallet (40,1 %) innebär att 40 % av journalistkåren fortfarande, varje morgon, ikläder sig en tvångströja med ryggtexten ”Stolt prenumerant på Ordinari Post Tijdender” och sandblästrar sina M-, MP- och S-tatueringar, och därmed inte vågar/vill/kan ta tyckonomin vid handen och gå med rak rygg mot den neojournalistiska gryningen.

#Bakjour vet dock bättre. Professor Kent Asp har förstås inget datakörkort och har därför helt missat vår tids definition av digitalt inflytande. Hade han upptäckt internet och powerbrowsat kloutkardinalernas lilla katekes hade han troligen kompletterat sin enkät med svarsalternativet ”Jag röstar inte. Jag tror på klout.”

Om professor Kent Asp hade gjort en ordentlig omvärldsanalys innan han rörpostade sin enkät till gammelmediepulpeterna hade han troligen fått svaret att 40 % av den svenska journalistkåren enbart dyrkar klouten. Vi ser oss därför tvunga att göra om enkäten. Rösta nedan!

Annonser

ÄNTLIGEN! Efter mycket tjat från internetz har #bakjour-gruppen beslutat att lansera en egen linje av merchendise, snart i en webbshop nära dig. Längre fram under 2012 kommer muggar, pennor, nyckelringar och ironiska replikor på bakelittelefoner. Men vi börjar med den här ikoniska serien av T-shirts med de viktigaste neojournalistiska budskapen:


Samtliga T-shirts kommer dessutom att finnas tillgängliga i turistversioner, en perfekt uniform för  after ski i 4chamonix eller Webbier, eller after beach i realtidsparadiset Koh 4chang:

I avsaknad av affärsmodell är allt givetvis gratis. För beställning eller frågor, kontakta någon av de jätteduktiga medarbetarna på vår marknadsavdelning.

Tyckonomin vinner ny mark, nya anhängare i en rasande takt just nu. Vår tids viktigaste valuta, klouten, står just nu i 100 gånger dollarn, och vi noterar en glädjande trend: Allt fler twittrare väljer att öppet bejaka tyckonomins frigörelseprocess genom att utbrista i ett ”tweetsen är mina egna, inte min arbetsgivares”. Denna förlösande catch phrase är neojournalismens svar på JFK:s ”Ich bin ein Berliner!” och själva tecknet på att man from now on viger sin gärning åt #viralklådan. I realtid:


”Tweetsen är mina egna…” kommer i många skepnader. De är nu så många att vi, om vi blundar, kan höra denna gosskör av nyförlösta neoz skandera sin protest mot researchens och källkritikens slaveri, och vi kan också höra retweetsen rassla som högvinsten i en enarmad bandit på Viking Line. Ingen arbetsgivare står pall för den tsunami av åsikter som nu väller in över internetz:

Men med risk att lägga sordin på tyckandets glädjeyra vill vi dock ta tillfället i akt att avliva en vanlig missuppfattning: Den magiska one-linern, denna trollformel för att lösa tungans band, ”Tweetsen är mina egna, och inte min arbetsgivares”, äger visserligen ett enormt symbolvärde som tyckonomins stridsrop, men i juridisk mening är dess betydelse lika med noll.

Förklaringen är enkel: På internetz är all information fri och gratis. Upphovsrätten upphör att gälla vid närmaste URL och därmed tillhör samtliga tweets som någonsin skrivits det virala samhället som helhet. Ingen äger sina tweets. Sätter du ditt nick som avsändare blir du på sin höjd en av twitters miljontals lantbrevbärare, med en enda klausul i kontraktet: Skyldigheten att sprida obekräftad information med det tyngsta till buds stående medlet, retweeten.

#bakjour-redaktionen har vi en byst över kvinnan som visade vägen, och med önskvärd tydlighet klargjort att informationen i den godispåse som är internetz alltid ska ätas av alla. Men vi noterar dock att retweetens Regina Grande, @cissiwallin, glömt notera att tweetsen är hennes egna och inte hennes arbetsgivares. Vi utgår ifrån att detta kommer att korrigeras inom kort:

Med det sagt talar hennes insatser för neojournalismen dock för sig själva, och för dem sänder vi ständigt denna helgbilagornas Houdini, the url Geller of Internetz, en tacksamhetens tanke. I realtid.

Det finns en trend på internetz som oroar oss mer än något annat just nu. Som hotar att kasta neojournalismen årtionden tillbaka i tiden. Det tycks ha börjat med en tweet från @jocke:

Grundtanken är i och för sig god. För att #viralklådan ska nå världsherravälde krävs kanske att neoz en gång för alla river Babels torn och börjar twittra på alla språk. Men det är formerna som oroar oss. Som ni ser ovan har @tdhse retweetat, uppenbart inspirerad av @jocke:s lockande tanke att ta över världen. Men han har även gått ett steg längre, och startat TVÅ konton:


Det här sättet att tänka, att man måste ha två twitterkonton för att twittra på både svenska och engelska, är en gammelmedial rest från stormaktstiden, då skrock och vidskepelse höll redaktionerna i ett om möjligt än hårdare järngrepp än idag. Då hände det ofta att tidningshusen, med Ordinari Post Tijdender i spetsen, höll sig med två upplagor, en huvudupplaga och en så kallad kyrkupplaga som skulle hålla vägglöss och oknytt borta från korrläsarna.

Att ha två twitterkonton är dessutom helt onödigt när det finns realtidsinstrument som Google Translate att tillgå. #Bakjour läses som bekant över hela jorden, och har hela tiden använt Google som ett lydigt redskap för att sprida neojournalismens evangelium med ljusets hastighet:



Framtiden har nu pågått i 159 dagar. I realtid. Det neojournalistiska segertåget är att likna vid en blandning av  X2000, Rocktåget och Jonas Birgerssons föreläsningsturnéer. Och #Gammelmedia:s motoffensiv har snarare påmint om en spin på Centerpartiets ”Det här är Lennart.”-affischer på glättat papper i 50X70-format.

Men den senaste veckan har motgångarna haglat som pop-up-reklamen på en gratisporrsajt. Vi står som Napster-Napoleon i WiFi-Waterloo med lukten av formalin och svartkrut som en Lützendimma, så tät att inte ens en splitterny iPhone 4S har täckning. Neojournalismen befinner sig under siege.

Chocken har ännu inte lagt sig i #bakjour-gruppen. Vi befinner oss just nu mitt i #gammelmedia:s största samordnade attack mot internetz hittills. När vi på tricken häromdagen råkade bläddra upp en kvarglömd och nersolkad papperstidning, anade vi föga att den annons vi slarvigt ögnade var ett järtecken, ett omen om att bildrörsbandariljärernas militära offensiv mot internetz inom kort skulle nå orkanstyrka:

De Nya Moderaterna snodde helt fräckt hela Socialdemokraternas kampanjparlör inför valet 2006, och på samma sätt försöker nu #gammelmedia skamlöst kopiera neojournalismens evangelium, genom att copy pasta #bakjour:s viktigaste budskap och sprida det i sina vulgära kyrkupplagor.

Men detta var bara en försmak av vad som komma skulle. Bara timmar senare gjorde @krohnman oss uppmärksamma på ännu ett exempel på närmast kriminell skräckpropaganda:

Våra värsta farhågor övertrumfades med råge när vi klickade på länken. En trave överdrifter tjockare än Nådiga Luntan presenterades på SVT:s till webbsajt förklädda digitala hålkortsregister:

Att hjärnsubstansen påverkas negativt av att man powerbrowsar 90% av sin vakna tid är förstås lika mycket myt som när gasspistillverkarna gick samman i en lögnspridande kartell mot microvågsugnen, som borde blivit Årets kock redan på 70-talet men istället utmålades som en helvetesmaskin som kunde koka dina barns invälvor inifrån på 25 meters håll:

Även tidigare #gammelmedia-attacker har excellerat i överdrifter, men frågan är om inte detta tar priset. SVT har verkligen inte sparat på krutet i svartmålningen av världens åttonde underverk, internetz. Inte sedan demoniseringen av jazzen har vi sett något liknande:

Men dessa giftpilar hade förstås bara studsat mot den neojournalistiska brandväggen, lika ogenomtränglig som en gång Trojas fästningsverk, om bloggborgen inte utsatts för angrepp även inifrån. Vi ser två tydliga exempel på detta:

1) Den plötsliga metamorfos som neonestorn, @viatören, #ajour-ayatollan @emanuelkarlsten just nu genomgår, från neojournalismens Captain Capslock America, 4chan-Frodo, till #gammelmedial like-lakej. Vi vet just nu inte om det är Jan Helin som hackat hans konto, eller om Tidningsutgivarnas nazgûls helt enkelt lyckats skrämma honom till den här obegripliga twitterdissen:

2) Ifrågasättandet av själva fundamentet i neojournalismen tog sig orimliga proportioner i helgen. Alla vet sedan länge att den virala religionens heliga treenighet utgörs av 1) kloutscore 2) lolcats och 3) bromance.  

Att försöka demaskulinisera internetz är ett generalangrepp på hela penispedagogiken. Och att försöka skriva om vår tids viktigaste realtidsdokument, neojournalismens portalverk #twitterbarometern, är som att skriva om Gamla Testamentet till Ya-Ya-flickornas gudomliga hemligheter.

Utan bromance, inga Brothers in Lulz @AlexSchulman och @calleschulman, ingen svensk humorelit, ingen Gepetto-Pinocchio-relation mellan @CarlBildt och @niklassvensson, inga maskulint ikoniska hashtags som #svpol#svenskatwitter, #killgruppen och #saudivapen.

Och utan bromance, ingen intellektuell problematisering med verkshöjd av begreppet hen, anförd av crowdfundingens Kirkegaard: @niclaswahlgren, understödd av @postlarna @AndersTimell och @RichardHerrey:


Det flerfrontskrig vi ser kan inte jämföras med något annat än neojournalismens Stalingrad. Det är svåra tider, men misströsta inte. Segern är aldrig längre än en retweet bort.

#Bakjour. Always outnumbered. Never outgunned.

/ @kallekarlsten och @neo_lagercrantz

UPPDATERAT 25 april kl 15.45: Den neojournalistiska #bromance-dogmen utsattes under onsdagen för ytterligare ett lömskt bakhåll. Men @cimonlundberg var inte sen till motattack:

Även om man som #bakjour-gruppen i princip powerbrowsar internetz i sömnen händer det att man missar viktiga tilldragelser i de sociala medierna. Som det här (tipstack till @proclaim), där twittertitanen och .gif-gurun @jocke Jardenberg får se sig förnedrad i pappersupplagan av Digitala Affärer. Vi har inte lyckats reda ut om tidningen blandade ihop @jocke med @deeped eller @stroemberg, men hur som helst fylldes hårddiskarna round the world med förvirring och irritation.

Katarina Strömberg gör dock en grundlig pudel. Frågan är om det räcker för att reparera skadan.

Igår utbröt ett storbråk, en giganternas kamp, mellan twittertitanerna @stroemberg och @jocke. Ingen orkade följa bråkets vindlingar till tweets ände, men det stod tidigt klart att olika uppfattningar om ordet ”agil” var den tändande gnistan, ett ord som neojournalismen snott/lånat/leasat från hundsportens blå band, ”agiltiy”:

I Sverige tävlar hundarna i tre olika storleksklasser: small size, medium size och large size. Inom neojournalismen har vi lagt till en klass: medium size, with big dawg attitude. Inom hundsporten ska hundarna ta sig över och förbi mängder av olika sorters hinder: Balansbom, gungbräda, däck, tunnlar, bord, hopphinder, säck, A-hinder, viadukt/mur. Inom neojournalismen har vi rationaliserat bort alla hinder utom pressetik, källkontroll och ansvarig utgivare. Viktigaste grenen är förstås lydnad under klout.

#Bakjour är lite av The Cesar Milan of Internetz, så vi ger er några grundläggande insikter om neojournalistens lynne. Till att börja med, generellt är en neojournalist är inte av naturen en ”individ med goda nerver som är frimodig, godlynt och följsam”, avsaknad av 4chanfostran eller bristfällig kloutpoäng kan ge dig en nervös, ouppmärksam, frustrerad och/eller aggressiv neojournalist. Här följer en kort översikt av några av de vanligaste neojournalistiska raserna:

Här sorterar vi bland andra @jocke, @deeped och @stroemberg. Rasen är pigg, alert och påhittig. Den bör fostras vänligt men bestämt och konsekvent, eftersom den annars gärna tar överhand. Man bör som ägare förvänta sig en neo, som noterar det mesta man gör, och trivas med det.

Här sorterar vi bland andra @Magnusbetner, @OzzNujen och @damonrasti. Rasen präglas av  massor av personlighet och nyfikenhet, och framför allt med en stor portion humor. Rasen är en komiker, som gärna solar sig i allas uppmärksamhet. Den är en gladlynt och trofast kamrat. Samsas mycket bra med alla sorters neoz.

Även om det finns både drivande och stötande neoz, så är de allra flesta utpräglade sällskapsneoz, som gör i princip vad som helst för lite uppmärksamhet. Några är också internetz svar på vinthunden, som retweetar obekräftad info med vindens hastighet.

Neojournalismens Old English Sheepdawg beskrevs ursprungligen som argsint, vresig, otillgänglig och självständig. Rasen var uthållig, kraftfull och utmärkt som vapentransportvallare och som gårdsvaktare. Temperamentet är det som har genomgått den största förändringen i rasen. I dag är rasen godmodig, glad, vänlig (vid uppträdande hos Skavlan) och lättlärd, när den själv vill. En förvånadsvärd tjurskallighet kan den dock visa när det inte passar – utan att för den skull visa tendens till dåligt humör. Den enda representanten för den här rasen är mememinister @CarlBildt.