Förra veckans skarpa läge visade på de besvärande sprickorna i gammelmedias trycksvärteosande potemkinkullis. Misstaget som gör att en övervägande majoritet fortfarande inte har hört om landets senaste tronarvinges nedkomst borde varit tillräckligt för att Sveriges Radio skulle hänga sig i en snara knuten av FM-bandet.
Men döm då om vår förvåning när vi i vanlig ordning powerbrowsade neokanalerna twitter, youtube, 4chan och reddit i jakt på lulz och memes i taxin på väg Riche, stötte på den här rubriken.
Förhandssnacket har givetvis haft en svensk slagsida. Men bedömare har inte helt kunnat förbise de germanska vindarna blåser genom tvärdraget kungahuset. Sommerlath-faktorn har gjort att tyskproducerade Knorr Nizza seglat upp som en dark horse. Så utgången var omöjlig att sia om.
Aftonbladet, som vinnlagt sig om att leverera nyheter lika snabbt som Tsarens kurir, hade som vanligt inte tiden på sin sida, men den här gången rodde de hem scoopet med stort S.
Scoopet som idé är sedan årmiljoner nedärvt i journalismens DNA. Hos neoz är genen dominant, liksom anlagen som gör att vi tvångsmässigt också måste brejka scoopet först av alla. Där är all världens neoz slavar under genetiken.
Hos gammelmedia är genen däremot gravt recessiv. Den sover sin törnrosasömn mjukt inbäddad i DNA-strängarna, och den outsläckliga törsten efter avslöjanden får inte fritt utlopp i mer än var åttonde generation. Ofta än mer sällan än så. I det här fallet verkar dock samtliga av genetikens polletter trillat ner.
Redan initialt förstod man på Aftonbladets redaktion, detta slagfält av skrivmaskinernas smattrade oväsen och bakelittelefonernas öronbedövande dån, att EN person inte ensam kunde hantera den här bomben. Ty att scoopet är av bloggbävningskaliber vet man säkert när man ser byline.
Sedan antiken har mediehistoriens största kioskvältare vävts ihop av två briljanta hjärnor i livligt samarbete. När Carl Bernstein och Bob Woodward på Washington Post (det närmaste neo man kommer i gammelmediesfären) målade upp Watergateskandalen som en storartad och färggrann fresk gjorde de det helt beroende av varandra. Aftonbladets radarpar, vår tids Bernstein/Woodward, har visserligen bytt Haldan mot en ordbehandlare av 1997 års modell, men utöver det finns enbart likheter med föregångarna. Viktigast av allt är att de verkar ha närmast telepatisk direktkontakt med Hovets egen Deep Throat.
Och likt journalismens dödsföraktande stridsflygare dök Aftonbladets scoopjägare djärvt och djupt ner mot informationens grindvakter, i enträgna attacker för att avslöja sannningen. Tanken går osökt till W E Johns äventyrsromaner, där gammelmedievirtuoserna ikläder sig arvet efter James ”Biggles” Bigglesworth, hans flygargoggles och kraghandskar i finaste läder sitter som gjutna, medan bilden av antagonisterna på Hovets pressavdelning framträder i skrämmande skepnad av Erich von Stalhein, Biggles farligaste fiende, som känns igen av sina aristokratiska manér och sin ovana att kedjeröka cigaretter i ett långt munstycke.
Vi på #bakjour är givetvis gröna av avund av att det var gammelmedia, och inte vi, som brejkade storyn. Och för ett ögonblick lät sig till och med neoz ryckas med, och drömde sig fejknostalgiskt tillbaka till en tid då gammelmedias fjälltäckta kroppar i ensamt majestät vandrade på jorden.
Då kom vi fram till Riche och rycktes omedelbart ut ur vårt dagdrömmande. Äntligen morgons neotrojka bjöd på shots och oförglömliga lulz och vi förstod att det är i framtiden vi hör hemma, ingen annanstans.
/ @neo_lagercrantz och @kallekarlsten
bakjour 
