Leet de parade!

Framtiden startade den 18:e november 2011. Idag, ungefär ett och ett halvt år senare är neojournalismen i princip helt implementerad, gränserna mellan samtid och framtid är utsuddade, och gammelmedia står redo att bära arvet efter #bakjour på egna axlar.

Därmed blir detta vår sista bloggpost.

@ehsanfadakar är sociala medier-chef på @ftonbladet. Red:s anm

Under ett drygt år har profetia efter profetia slagit in. Kloutkaliferna har kunnat mima till neolitteraturens klassiker, där i stort sett varje stavelse visat sig stämma, ibland hundra år efteråt. Som i Jerzy Kosińskis Being there (Finnas till), filmversionen från 1979, där sociala medier-experten i vardande, Mr 4chance, lever ett tryggt och ganska händelselöst liv som webbredaktör på en medelstor tidning, han kokar sitt tevatten med espri och finess och multitaskar i sociala medier.  Mr 4chance aldrig varit utanför brandmuren och har fått de flesta av sina intryck från olika webbsidor. När han sedermera hamnar i #Sjöstan med omnejd är allt därute nytt för honom och han betraktar livet och internetz ur ett naivt och världsfrånvänt perspektiv. Över huvudtaget behandlar han omvärlden som om den vore ett twitterflöde som går att stänga av till förmån för facebook om det blir för jobbigt. Genom sin rättframma enkelhet blir han populär och hans konkreta meningar, som egentligen handlar om powergoogling, tolkas som publicistiska och mediestrategiska utspel. 4chance välkomnas som en frälsare av leeten och blir så småningom en maktfaktor, även om han hela tiden är ovetande om detta på grund av sin naiva utgångspunkt.

Detsamma gäller Robert Musils Mannen utan egenskaper (Der Mann ohne Eigenschaften 1930-32) som utspelas i Wien år 2013, där den moderna teknologins galopperande utveckling gör människorna galna – av entusiasm, ångest och leda. Radioföljetongen i P1 beskriver det som att ”allt uppstår samtidigt. Tillvaron kokar av sinsemellan motstridiga livsyttringar och idéer. Förvirringen är total under detta ‘det långa tjugohundratalet’. […] Efter tre försök att bli en framstående man har Tweetreach, mannen utan egenskaper, tagit semester från sitt liv. Han ställer sig bredvid och begrundar sitt samhälles cirkusföreställning, och funderar på hur man egentligen bör leva sitt liv – bland mycket annat. Musil och hans protagonist Tweetreach söker, med sociologen Bo Isenbergs  formulering ‘svar på frågan vad människor gör med det moderna, men också på frågan vad moderniteten gör med människor’.”

Liksom Göta Kanal (1981) fick Mannen utan egenskaper två senkomna uppföljare, Mannen utan ansvar (2012) och Mannen utan inflytande (2013).

Neojournalismen är att måla ett ruttet hus, säger kritikerna. På ett bra sätt, replikerar vi. Det går blixtsnabbt, och ytan är bländande vacker, om än bara en kort stund, innan allt rasar. I Amusing ourselves to death (1985) förutsåg Neil Postman kvällstidningarnas satsningar på superlajv (just nu inne i en Groundhog Day-loop av skrala nyhetsrapporter från Husby och Rågsved, upprepade i evinnerlighet), som i sjunde kapitlet:

Men vad gör man när okunnighet uppfattas som kunskap? Här följer ett förfärande exmepl på hur denna process fördärvar oss. En artikel i New York Times den 15 februari 1983 hade följande rubrik:

FELAKTIGA UPPGIFTER AV REAGAN VÄCKER MINDRE UPPMÄRKSAMHET

Artikeln börjar så här:

”President Reagans medarbetare blev tidigare påtagligt oroade när det påstods att presidenten hade givit bristfälliga och kanske vilseledande uppgifter om sin politik eller om aktuella händelser i allmänhet. Så tycks inte vara fallet längre. Presidenten fortsätter visserligen att göra diskutabla påståenden till fakta, men detta får inte lika stort utrymme i nyheterna som tidigare. Enligt tjänstemän i Vita Huset beror denna minskande uppmärksamhet i nyhetsmedia på ett minskat intresse hos offentligheten.

@fridaboisen är chefredaktör på Göteborgs-Tidningen (GT)

Kanske var det Aldous Huxley som gjorde den allra mest träffsäkra profetian över neojournalismens segertåg på 2010-talet, i Brave New World  redan 1932. Neil Postman jämför Huxleys framtidsvision med George Orwells 1984 (1949) i webb-TV-studien Amusing ourselves to death (1985):

Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa dem. Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. […] Orwell fruktade kort sagt attt det är vad vi hatar som kommer att förgöra oss. Huxley fruktade att det är vad vi älskar som kommer att förgöra oss.

Den här boken handlar om det tänkbara i att det var Huxley, inte Orwell, som hade rätt.

Tack till alla som läst och låtit sig översköljas av viralklådans chockvågor. Tack för stöd och mothugg.

Nu ska vi odla vår trädgård, låta brandmurgrönan långsamt bädda in vårt enkla varumärkesbygge, och därmed får någon annan ta ansvar för att skärmdumpa samtiden för det fotoalbum som är vår gemensamma historia i sociala medier. Vi har gott hopp om framtiden. Ty alla har @Bakjour.

Leet the games begin!

/ @kallekarlsten, @provocerar, @neo_lagercrantz och @medieprofil

Bredvidläsning:

A Modest Proposal (1729) av Jonathan Swift

Candide (1759) av Voltaire

Vanity Fair (1847-48) av William Makepeace Thackeray

Oxygen och Aromasia (1878) av Claës Lundin

The Picture of Dorian Gray (1890) av Oscar Wilde

Der Mann ohne Eigenschaften (1930-32) av Robert Musil

Brave New World (1932) av Aldous Huxley

1984 (1949) av George Orwell

S.C.U.M Manifesto (1968) av Valerie Solanas

Being there (1970, filmad 1979) av Jerzy Kosiński

Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72 (1973) av Hunter S Thompson

The Aesthetics of Disappearence (1980) av Paul Virilio

Amusing ourselves to death (1985) av Neil Postman

The Consequenses of Modernity (1990) av Anthony Giddens

Sur la télévision  (1998) av Pierre Bourdieu

Tomhetens triumf (2006) av Mats Alvesson

Consuming Life (2007) av Zygmunt Bauman

Leetistisk allmänbildning 2013

DOKUMENT #BAKJOUR: Helt nyligen rasade en hård strid mellan kvällstidningarna och SVT-medarbetaren och bloggaren @hotlamotte om verklighetsbilden efter händelserna i Stockholms förorter. Tonläget var högt, och @ftonbladet och @Expressen har gjort sitt bästa för att desavuera Lamotte efter hans uppgifter om att kvällspressens medarbetare uppmanat ungdomar att tända eld på bilar för att sedan sälja bilderna till tidningarna. Både mogulpoddarna #mattssonhelin och inflytelserika underhuggare har försökt chikanera Lamotte.

Till att börja med skulle vi vilja be några av de inblandade se över sitt eget track record, och eventuellt variera och putsa på sina ordval en aning innan man kastar ordet ”omdömeslös” omkring sig. Men också i lugn och ro idka hederlig gammelmedial självkritik efter några dygn av superlajv och uppskruvad stämning. En av dem som gått ut hårdast i efterdebatten är @ehsanfadakar, sociala medier-chef på @ftonbladet:

Från @JanHelin:s blogg

Men bara några dygn tidigare var @ehsanfadakar själv en av de tongivande i spridningen av ett annat rykte, som senare visade sig grundlöst, nämligen att @ftonbladet:s anställda attackerats med stenar i Husby.

Ryktet

Användning av ryktet

Vi har gått igenom @ehsanfadakar:s twitterflöde efter de här två tweetsen, och vi hittar ingen dementi eller rättelse, kanske i @ftonbladet-TV, men inte på twitter. Den 21:e maj, dagen efter, skriver @tidningenresume om det falska ryktet, som spridits av flera medarbetare på @ftonbladet.

Och i en indignerad twitterdiskussion med @blisk berättar @ehsanfadakar mer om upprinnelsen till de felaktiga uppgifterna om stenkastning mot @ftonbladet:s team i Husby.

Over and out.

SUPERFLASH! Kändisbilisternas och löpsedelspopulismens Pravda går i mål!

UPPDATERAT 24 maj kl 10.10: GT vaskar objektiviteten ur systemet, till tonerna av Queen!

Ur GP 24/5

Det var länge sedan vi ägnade @Expressen:s västsvenska kyrkupplaga @GTNyheter uppmärksamhet, men nu är det sannerligen på tiden. På bara några månader har tidningen rest sig ur askan av en habil gammelmedial journalistisk produkt, likt en populismens Fågeln Fenix, idag till förvillelse lik ett missnöjesparti.

Idag är Göteborgs-Tidningen en helt politiserad medieprodukt, där medarbetare på alla nivåer, från chefredaktören @fridaboisen, till reportern och krönikören Jimmy Fredriksson, till nyhetschefen @markushankins, inte längre döljer sin kamp mot ett demoniserat etablissemang under en färglös och yrkesetisk överrock. Inför dagens fullmäktigedebatt, där frågan om ja eller nej till GT:s folkinitiativ ska avgöras, självskryter @markushankins om sin schlingmanntunga roll i folkomröstningskampanjen:

Något som dock inte gillas av alla, eftersom allmänheten fortfarande kryllar av folkefiender till GT.

Vi noterar dock det milt paradoxala i att Hankins, vars tidning idag framstår som kändisbilismens Pravda, som putsar sin populistiska kylarprydnad likt ömt och nitiskt som vore den en gubbkörd Gran Torino, väljer att dra Sovjet-kortet på motståndarna…

… samtidigt som hans reporter Jimmy Fredriksson gör det motsatta i dagens krönika:

Vi är som bekant inga tillskyndare av nervöst och petimäteraktigt hovrande kring detaljer och fakta, men föreställer oss ändå att den gammelmediala seden bjuder att man i tidningstext oftast benämner näringslivsföreträdare som ”VD”, ”styrelseordförande”, ”avdelningschef” eller möjligen ”direktör”, snarare än ”boss”.

Vi föreställer oss också att detta, i en gammelmedial kontext med journalistisk hederlighet, oberoende och pressetik som honnörsord, skulle kunna få konsekvenser för möjligheterna att få GT-fientliga politiker att ställa upp på intervjuer i fortsättningen. Vi skulle själva, i ärlighetens namn, tveka inför att sätta oss i en summarisk rättegång med en jury bestående av en chefredaktör, en nyhetschef och en reporter/krönikör som på förhand dömt ut dig som korrupt och demokratiföraktande, och som under ett halvår regelbundet prånglat ut slutpläderingen i krönikor och tweets.

[folkets uppror, möjligen en aning underblåst av GT, red:s anm]

 Även chefredaktören @fridaboisen har under de senaste månaderna utvecklat sin argumentationsteknik till fulländning, numera fartblind i sitt eget mediemogulistiska Gumball 3000, med skrällande övertoner och elegant svepande formuleringar som ”demokratiförakt”, ”Göteborgs andans fula tryne”…

… stadsdirektör Bengt Delangs ”otäcka formuleringar” som han borde ”skämmas” för…

… och kryddar sina krönikor med rättshaveristestetik som fetade, understrukna versaler.

Det finns säkert de som skulle höja ett varningens finger för att retorik av det här slaget piskar upp stämningen på ett ”otäckt” och ”obehagligt” sätt, och möjligen också spär på politikerföraktet. Det låter vi vara osagt. Vi konstaterar bara att @fridaboisen och @markushankins lever sin dröm som ljusets och innerstadsbilismens riddarvakter, och går idag kanske i mål med sin lösnummersäljande pyrrhusseger.

Om inte, så pekar vi ut tre nya väderkvarnar vid populismens horisont, för @GTNyheter att nedkämpa:

1) @ftonbladet:s GT-fientlige nyhetskrönikör @oisincantwell.

2) De 90 procent av göteborgarna som vägrat skriva på GT:s kravlista om folkinitiativ.

3) Infrastrukturminister Catharina @elmsatersvard, som i en interpellationsdebatt i riksdagen nyligen poängterade (GT:s ordval: ”anse” [sic!]) att trängselskatten är beslutad i riksdagen…

… och dessutom hade mage att lufta sin ”absoluta uppfattning” att det vore bra om det västsvenska paketet fortsätter enligt plan, och att det ”kommer att kosta” och att ”antingen blir det inget paket alls, eller också blir det en kostnad som den part som tänker kliva av avtalet har att ta ansvar för”.

[…]

[…]

”Det räcker egentligen med att 10 procent av de röstberättigade skriver på en lista […] förvisso via en tidning men ändå.” Här osar det demokratiförakt som sticker i näsan härifrån till Haparanda, och om denna giftpil från Sveriges infrastrukturminister inte besvaras av @fridaboisen med brösttoner om korruption, otäcka formuleringar och visklekar i maktens korridorer, då är nog populismen död.

Vi sätter nog dock en tjuga på att den överlever den här gången också.

/ @kallekarlsten

LÄS ÄVEN: Folkomröstningar (Regeringskansliets webb)
”Det har även hävdats att genom att använda folkomröstningar överlämnas beslutsfattandet i viktiga frågor till människor med bristfällig politisk kunskap och erfarenhet och med stor mottaglighet för påverkan från tillfälliga opinionssvängningar. Det ses även ligga ett problem i att folkomröstningar kan undergräva den representativa demokratin. Vidare ger de en otillräcklig bild av medborgarnas vilja och ger politikerna en möjlighet att slippa ta ställning i känsliga frågor.”

UPPDATERAT 23 maj kl 22.35: Nytt världsrekord i demokrati! Nytt världsrekord i populism!

UPPDATERAT 24 maj kl 09.30: I DIY-rörelsens anda, @fridaboisen granskar sig själv!

#Bakjour mäktigare än @JanHelin – enligt @JanHelin!

#Twittpuck:skväll. Sveriges vinner VM-guld i ishockey, och @Expressen plockar förstås russinen ur kakan:

Men det var igår det.

Ur ett strikt neojournalistiskt utvecklingsperspektiv är dock, som vi ser det, releasen av ett nytt avsnitt av podcasten #mattssonhelin, mp3-buren tankesmedja och mediemogulistiskt medborgargarde i skön förening, lika stort som ett VM-guld i hockey. Här möter vi chefredaktör respektive publisher för två av Sveriges största tidningar, @ThomasMattsson på @Expressen och @JanHelin på @ftonbladet, lika sprängfyllda av upptäckarglädje som två barn som hittar en död katt i vägkanten, och likt barn också oskuldsfullt famlande i den nyvunna vetskapen av att det finns en värld utanför det egna jaget. Det är intressant och spännande, ska vi tillstå, utom möjligen avsnitten om storlek och form på olika deskar och nostalgivältrandet i Bodonis återkomst, då nickade @medieprofil till i en för oss rekordlång powernap. Och gav oss en föraning om vad som kommer att hända när #mattssonhelin i kommande avsnitt återberättar Berliner-formatets historia.

Hursomhelst tackar vi för beröm och hänvisningstrafik efter dagens avsnitt, och säger: Vi måste sluta träffas på det här viset. Det känns, om än charmigt, men framför allt otidsenligt att vi skickar meddelanden mellan oss i form av en blogg och en podd, som aldrig möts, bara aningen mer framtidstillvänt än hästburen kurir. Men till nöds fungerar det ju dock utmärkt, och en episod i femte delen av #mattssonhelin (lyssna här!) passar vi dessutom på att omvandla till korsläsning med en intressant text av Peter @inslag Santesson, som vi hittar på sajten inslag.se. Hans resonemang tangerar @JanHelin:s, varför vi väver ihop dem här nedan:

@ThomasMattsson (i #mattssonhelin no 5): Och den här poddens relativt återkommande granskningar av dom som granskar granskarna har också rönt uppmärksamhet. Torbjörn von Krogh, idag på SIMO, tidigare chefredaktör på Pressens Tidning, han twittrar ‘intressant att #mattssonhelin planerar att kritisera mediekritiker’ […] och juristen @martenschultz, som ofta debatterar tryck- och yttrandefrihetsfrågor, han konstaterar, också i sociala medier, att du och jag har börjat granska #Bakjour, och kallar det för ‘Checks and Balances’.

Har du fått några reaktioner på #Bakjour efter förra podden?

@JanHelin: Ja, det har jag fått, faktiskt, så inte minst av #Bakjour själva, det var ju väntat naturligtvis, men också intressant, de har skrivit ett väldigt väldigt långt inlägg om detta. Om jag snabbt ska försöka referera det, så försöker de egentligen säga att jag använder en rad härskartekniker när jag beskriver #wumo, det vill säga jag förminskar dem och förlöjligar dem [framför allt andra än oss, dock, bland annat @wistikent och @dreadnallen, red:s anm]. Och det kan man kanske säga, det är ett välskrivet inlägg skulle jag säga, och jag skulle säga att härskartekniker och sånt därn’t tycker jag är okej, om det råder ett otvetydigt maktförhållande, typ som i fallet könsmaktsordning i samhället som enligt mig är ett otvetydigt maktförhållande, då ser man den typen av härskartekniker.

@JanHelin: Jag skulle säga att #Bakjour, det är inte lika självklart hur maktförhållandet är här på twitter. #Bakjour är en typ av maktfaktor på twitter som jag skulle säga att många tycker är viktigare och lite varmare att bli omfamnad av dem än av mig. #Bakjour är ju här det unga, pigga, påslagna, jag ska ju här representera det… jag skulle inte säga gamla, det bär mig emot, men det äldre, trögrörligare. Därför tycker jag att deras anklagelse om det där faller lite platt, de försöker ju egentligen härska över en typ av innehåll hos mig, och då härskar jag litegrann tillbaka, så skulle jag nog snarare vilja beskriva det. Dock vill jag hylla dem för en intressant och välformulerad kritik, det väcker nya tankar, de har ett tydligt syfte och de formulerar sig väl tycker jag, och det är här nu inte ett försök att förminska eller vara så där patronizing mot #Bakjour, för jag tycker verkligen så.

Här ser vi något som närmar sig ett paradigmskifte i svensk journalistisk tradition: @JanHelin (16 150 följare på twitter) är publisher på Sveriges största och en av Nordens mäktigaste tidningar, med Sveriges utan konkurrens största nyhetswebb, och som har en redan inflytelserik kompispodd med konkurrenten @ThomasMattsson (13 300 följare på twitter), som leder en nästan lika mäktig tidning, och båda driver muskulösa webb-TV-projekt.

Ändå är maktförhållandet mellan @JanHelin och denna lilla nischblogg helt jämnt, möjligen med en knapp övervikt till vår fördel, enligt @JanHelin. Här på twitter är han bara en prick på #twittercensus-kartan, en prick bland prickar, eller en del av undervegetionen, som @ThomasMattsson beskrev i avsnitt ett av #mattssonhelin. Att man styr ett mediehus behöver alltså inte betyda att man är en makthavare i överläge på andra arenor, utan lika gärna blott en kugge i medborgarjournalismens oöverskådliga maskineri.

Digitalt inflytande i dess prydno, när @JanHelin lämnar över stadens nycklar till neojouralismen.

Med det sagt hoppas vi att händelserna i #Husby ägnas en ordentlig genomlysning i nästa podd. Medan man kunde följa händelserna i text, bild och film på sociala medier stod tradmedia, med @ftonbladet i spetsen, länge i kontakt med verkligheten enbart via polisens presstjänst och en fotograf på plats.

Skärmdump från midnatt

Förklaringarna till utebliven superlajvbevakning från @ftonbladet och @Expressen fick hård kritik.

Vi hoppas också att @wistikent:s högintressanta twitterfråga, som märkligt nog fick stryka på foten till förmån för spörsmål om deskens utformning och gissningar kring när kvällstidningarna slutar trycka print, kommer med i frågebatteriet i avsnitt sex. Leet the games begin!

/ @kallekarlsten

Neolitteraturens portalverk ”Dorian Grays twitterkonto” blir film – i #expressentv!

Vid sidan om Claës Lundins skildring av en framtida ”tidningsverkstad” i Oxygen och Aromasia (1878) och Hunter S Thompsons Fear and Loathing: On the Campaign Trail ´72 (1973) framstår pikareskromanen Dorian Grays twitterkonto som den neojournalistiska klassikerlitteraturens portalverk. Nu kan #bakjour avslöja att den kommer att filmas i realtid i #expressentv. I väntan på releasen får ni här en matig sammanfattning, remixad från wikipedia och bloggen Klassikerhörnan.

”Dorian Grays twitterkonto handlar om den unge, sköne och ack så naive webb-TV-stjärnan Dorian Gray, som några år före superlajvkarriären startar ett twitterkonto och bygger sitt varumärke i realtid som en, till en början, blixtsnabb och förbluffande pålitlig leverantör av breaking news. Han tycks i princip sova med fingrarna dansande över en iPhone 4S, han formligen sprutar ur sig braskande flashar i en takt som saknar motstycke i den neojournalistiska samtiden. Under de första åren gör han inga större nummer av sitt privatliv, bara glimtar av, i ärlighetens namn ganska bleka, vardagsbilder flimrar förbi mellan flasharna, något som senare ska förändras drastiskt.

Under vistelsen på @Expressen möter Dorian Lord Henry Wotton, som ska komma att förändra hans liv för alltid. När Dorian, med hjälp av mediemogulens löften att hans digitala inflytande, trögflytande som en cocktail av honung och spillolja, ska mångdubblas av en i stort sett oavbruten webb-TV-exponering, får upp ögonen för sin egen skönhet, önskar han att twitterkontot ska åldras istället för han själv.

Efterhand märker Dorian att hans önskan gått i uppfyllelse – han behåller sin ungdomliga skönhet medan kontot märks av tidens gång, färgerna mörknar och det tidigare solida varumärkesbygget börjar långsamt krackelera.

Samtidigt som Dorian fått upp ögonen för sin egen skönhet och charm, blir han bekant med Lord Henrys dekadenta teorier som avslöjar det post-gammelmediala samhällets hyckleri. Stärkt av sin nya medvetenhet låter Dorian sig inte stoppas av moralisk tveksamhet, utan lever sitt liv i synd och lust, med skönheten, bromantiken och instaspammande av privata interiörer som högsta ideal.

Efter ett tag märker Dorian att twitterkontot inte bara vittnar om hans fysiska åldrande; den visar även hans själs förändring. Cynism, oförblommerad narcissism, snarstuckenhet och hämndbegär återspeglas i kontot, medan Dorian själv ser precis lika oskyldig ut som när det startades.

Trots denna möjlighet till insikt i sitt eget själsliv låter han kontot växa genom att följa tiotusentals andra konton, lovar dem DM och blir immun mot kritik, och blockar varje twittrare som knystar synpunkter på hans utsvävande grillaftnar och kändismingel med andra leetz.

Allt eftersom tiden går, ansätts Dorian dock alltmer av sin egen fruktan för att en strikt gammelmedial redaktion ska uppmärksamma hans digitala dubbelliv och skriva om det i tidningen, göra radio eller broadcast-TV av det. I takt med att han förflyttar de etiska gränserna för sitt virala leverne och neojournalistiska värv, får han allt sjukare samvete och blir alltmer desperat. Till slut bestämmer han sig för att göra sig av med det enda synliga vittnesbördet om hans syndiga liv; twitterkontot.”

@niklassvensson twitterpublicerade först den privata facebookbilden på förre arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (toalettbild med fotbad och tax) med texten ”Så här har du sett en exminister förut”. Några timmar senare raderades tweetsen

Fotnot: Det återstår nu att se om @ftonbladet:s sociala medier-chef @ehsanfadakar bedöms vara en falsk eller äkta mediekritiker efter sina syrliga tweets om @niklassvensson:s omsusade 40-årskalas. Hittills har alla som andats kritik mot #niklas40, eller @Expressen i stort, avfärdats av @Expressen:s chefredaktör @ThomasMattsson som ”kontorstwittrare” och ”falska mediekritiker” som ”försöker göra sig ett namn i sociala medier”, vilket han också utförligt förklarade i första avsnittet av den bromantiska superpodden #mattssonhelin:

@ThomasMattsson: ”Det finns ju komiker och andra som använder, på samma sätt som man tidigare stod på scenen, och gjorde sig ett namn genom att använda innehåll, sånt som stått i tidningen och sagts på teve för att dra ner skratt från publiken, så försöker man agera som nån sorts falsk mediekritiker…”

[Märk: I @ThomasMatsson:s #twittercensus-universum finns en tydlig skillnad, mellan det uppenbart förkastliga i att en komiker som ”gör sig ett namn” i sociala medier, och det samtidigt lika självklara som uppbyggliga i att en nyhetsprofil på @Expressen gör detsamma.]

@ThomasMattsson: ”[…] min poäng är att det är orimligt tycker jag att man ska avkräva mediechefer att ta ett seriöst engagemang i sociala medier om det är så att det som publiceras vantolkas på ett sätt som det ofta gör, och jag är rätt säker på, jag har pratat med många mediechefer som inte finns på twitter, de har vänt ryggen till detta, de tycker det är jättebra att deras varumärken finns där för att marknadsföra sin journalistik, men den här twittereliten, om vi får kalla den för det, och även undervegetationen på twitter, har tyvärr skrämt bort jättemånga intressanta röster som skulle kunna bidra till ett bra samtal, och mer kunskap om journalistik, och jag kan själv känna, då och då, faktiskt allt oftare,  att jag borde strunta i detta, varför ska jag överhuvudtaget svara på de här tweetsen?”

Vi utgår från att frågan om @JanHelin:s medarbetare @ehsanfadakar:s status som mediekritiker avhandlas grundligt i nästa avsnitt av #mattssonhelin. Det blir spännande lyssning.

/ @kallekarlsten och @medieprofil

LÄS OCKSÅ: Robert Musil, Mannen utan egenskaper (1930-33)

FLASH! Anders Borgs nya jobb!

När Claës Lundin förutsåg neojournalismen i romanen Oxygen och Aromosia 1878 (den svenska sci-fi-litteraturens Minority Report) hade han förmodligen @Nyhetsmorgon, #ajour, Svensk Damtidning eller @Expressen-TV för ögonen. Så fel han hade.

Vad är det @jonten359 har hittat hos @rbetsförmedlingen? Är det @ftonbladet @klicktuellt som söker redaktionssekreterare? Är det @gomorronsverige och #nymo som söker nya kompetenser till sina paneler, som komplement till husnumerologerna? Är det Svenska Dagbladets vetenskapsredaktion som fått blodad tand efter artikelserien Våldets frenologi och helgbilagesamarbetet med vaken.se, och nyrekryterar grävreportrar?

Fel, fel, fel.

Det är alltså inte neojournalismens spjutspetsar som går i bräschen här, utan det som tycks vara Ålands svar på Tommy Wahlgrens imperium Svenska Spel. Om ingen skickat länken till finansminister Anders Borg (M), gör det nu! Precis som @jonten359 antyder öppnar sig här oväntade karriärmöjligheter i det fall att han (mot förmodan) tröttnar på att lajva chefsmeteorolog på Regeringskansliet.

Möjligen kan det ligga Anders Borg i fatet att det…

… hittills varit si och så med hans ”riktiga förutspåelser”. Vi sätter också ett frågetecken i kanten vid ”ålderdomliga kläder” (räknas hästsvans?), men att han har förmågan att uttrycka sig på ett ”kategoriskt och poetiskt sätt” råder det väl däremot inga tvivel om. Hans smak för och erfarenhet av seanser borde också kunna räknas som en merit.

Vi uppmanar även @ThomasMattsson och @JanHelin att söka jobbet, efter de framgångsrika mediespaningarna i USA i avsnitt 1-3 av podcasten #mattssonhelin. Allt som krävs är att inkorporera en Magic 8-ball i #Expressenbussen:s rekvisitaförråd.

/ @medieprofil

#MattssonHelin no 3 – Tidningsflorans blyga violer är sig själva för ytterligare en stund!

Utrikesminister @carlbildt väljer själv sina sparringpartners. Vem skulle annars göra det? Float like a butterfly, sting like a bee, som det hade stått på enkronorna om @CBildt varit Kungen av Sverige, men trots mäktiga tillskyndare som @markus_uvell, VD för Timbro har kritiken haglat över @carlbildt för morgonens hugskott att ringa #RingP1 och skjuta några giftpilar på Ekoredaktionen.

Samtidigt, i en närliggande del av medielandskapet, utspelas liknande scener i bromancepoddarnas svar på Trädgårdsdags, #MattssonHelin, där Sveriges två mäktigaste mediemoguler, @ftonbladet:s @JanHelin och @Expressen:s @ThomasMattsson, hittat en vrå där de kan vara sig själva för en stund. Men efter tre avsnitt (med underrubrikerna Två och en flygel, Tintin i Amerika och Oh Brother Where Art Thou) börjar podcasten lukta en aning för mycket Kina-TV, där Den Store Rorsmannen blivit två.

På twitter trålar den bromantiska superduon aktivt nya samtalsämnen under hashtaggen #mattssonhelin, men har hittills relativt konsekvent valt bort lite svårare frågor för möjligheten att citat berätta vad de gör på sina tidningar, lufta sin nyhetsfeber och mediespana lite ut över världen. Bland de föreslagna samtalsämnena valde de till exempel frågan om sina respektive resor mot posten som chefredaktör respektive publisher för Sveriges två största tidningar. I twitterfeeden betade de också av några mindre malörer…

… och noterade två högintressant frågor inför kommande avsnitt:

I avsnitt tre medverkade @ThomasMattsson på länk från New York, efter att nyligen ha bevistat den så kallade INMA-konferensen där #barpol för bara några dagar sedan blev Europas bästa tyckonomvaudeville. Efter att ha namedroppat några namnkunniga svenska mediechefer han stött på i vimlet (och ”ett stort antal kvinnliga medarbetare från Stampenkoncernen”, som han dessvärre inte känner till namn)  återgav han också livfullt den mest spännande upplevelsen under INMA-dagarna:

@ThomasMattsson: ”Ja, väldigt mycket har ju handlat om video [som nu globalt verkar ha konkurrerat ut Betamax, red:s anm] och här är ju de svenska tidningarna väl positionerade. Vi såg en otroligt rolig film som Verdens gang, din norska systertidning inom Schibstedkoncernen visade. Den låter sig kanske inte återges i en podd, men det var alltså bevakningen av Justin Bieber i Oslo, och vid ett tillfälle stod då alltså VG:s tevereporter på stan och intervjuade hundratals unga tjejer som stod utanför ett hotell och väntade. Och då var frågeställningen tidigare i diskussionen så här: Kan man flytta tittande, underförstått då från broadcast till kanske webb-TV, och det var en fråga som hängde i luften som rubrik på en skärm, och då fick man se hur den här tevereportern går fram till de här tjejerna och så berättar han för dom att ni står vid fel hotell. Aha, Justin Bieber bor på ett annat hotell! Och då utspelar sig otroliga scener, alltså hundratals unga flickor skriker rakt ut, springer i… som en marsch rakt genom Oslo till nästa hotell och tevereportern springer efter. Fantastisk teve!”

Härefter följer olika sekvenser, där Mattsson och Helin precis som @carlbildt självsvåldigt väljer sina sparringpartners och recensenter, det vill säga varandra. De redogör för varsitt dilemma, Mattsson serverar frågan om hur förtroendekapitalet påverkas när reportrar som festar med makthavare, och Helin ett färskt exempel där hans reportrar med dold kamera och under falskt namn letar sig in i ett affärsmöte med förre försvarsministern, numera PR-konsulten/lobbyisten Sten Tolgfors, och att han [Helin] umgås privat med kändisar som Henrik Schyffert och Erik Haag. Med frågor/resonemang som ”Vad tänkte du i ditt stilla sinne när du såg den [Gangnam Style-filmen från #niklas40]? / Hur känner du kring det umgänget? / Det känns som en lite tveksam metod från PR-konsulternas sida att försöka förekomma granskning…” är svaret, enkelt sammanfattat, att det är helt i sin ordning, om det hanteras med försiktighet och fingertoppskänsla, frihet under ansvar och så vidare. Här finns en tydlig tendens att mogulpoddarna anammat neojournalistiska förklaringsmodeller, där de själva och inte publiken avgör vad som är etiskt comme-il-faut. Med den logiken passar duon också på att enas om att det ligger ytterst lite substans i kritiken om @Expressen:s så kallade Mosa Mona-kampanj under valrörelsen 2010.

I det fullspäckade tredje avsnittet av #mattssonhelin redogör dessa tidningsflorans humblebraggande men samtidigt blyga violer för den moderne utgivarens roll i ett föränderligt medielandskap.

@JanHelin: ”Jag tror att det är en tradition i kvällstidningen det där att chefredaktören oftast personifierar själva tidningen och allting som står däri, och som utgivare har man ju naturligtvis ett ansvar för allting som står i tidningen men det betyder ju inte att man alltid omfattar allt som står där, så är det ju. Men […] jag tycker ju att man som ansvarig utgivare och redaktör ska ge tidningen röst, i vart fall när det är kontroversiella frågor, och svara för sig, i synnerhet när man står för en så pass offensiv journalistik som kvällstidningen gör.”

Med det sagt ger vi ännu inte upp hoppet om ett späckat #wumo-tema längre fram i #mattssonhelin, med en ordentlig genomlysning av kritiken mot @ftonbladet:s humorsajt HELT NORMALT, med danska höhömoristerna #wumo som en huvudingrediens, en kritik som fortsätter pyra som en glödbrand i undervegetationen på twitter.

/ @kallekarlsten

Ny S-policy om röda fanor som ”förlegad symbol” gäller AFK – men inte på twitter!

Röda fanor är en ”förlegad symbol”. Budskapet från S-ledaren Stefan Löfvens stab sprider sig som en löpeld i sociala medier efter gårdagens 1 maj-firande, här refererat i en intervju i @Expressen:

Huruvida detta är ett försök att vrida det nymccarthyistiska vapnet ur händerna på nymoderate riksdagsmannen @beckmansasikter, som hittills förtjänstfullt klistrat post-it-lappar med texten KOMMUNIST på alla meningsmotståndare till vänster om C++ledaren @annieloof, låter vi vara osagt, men nyheten har redan genererat en satirteckning signerad twittertrendernas ceremonimästare @wistikent:

Men av allt att döma gäller den nya policyn kring röda fanor i bild bara AFK. På twitter är det forfarande fritt fram att posera mot traditionell socialdemokratisk fond.

/ @kallekarlsten

Framtiden under attack! Mediemogulernas Kim Jong-Un vs. fåtalets fåkunniga twittrare!

Varumärkesbygge i realtid kan vara ett riskfyllt företag, om byggherren rör sig i gränslandet mellan tradmedia och neojournalism. Båda protektoraten har sina egna lagar, sin egen hederskodex och egna oskrivna regler. De senaste dagarna har vi redan läst flera intressanta genomlysningar av semineogiganten @Expressen:s satsning på superlajvföreställningen #primetime, som är ett utmärkt exempel på gränsöverskridande entreprenadversamhet i de båda disciplinerna. Tidigare försök i den här riktningen, som den tyckonomiska maskeradbalen #niklas40, har uppenbarligen lärt @Expressen vikten av att sluta leden mot attacker utifrån, framför allt de regelbundna samordnade blixtangreppen från gammelmediala specialförband, förklädda till bloggare och twittrare.

Men den stundtals upphetsade debatten efter tre dagar med #primetime visar ändå att kampen mellan dåtid och samtid fortsätter, med oförminskad styrka.

@ftonbladet:s @fvirtanen subtweetar @Expressen

@Expressen har sedan Vägval Framtid successivt anammat en närmast nordkoreansk organistationsmodell (jämförelsen givetvis fullständigt renons på de dåliga sidorna av Nordkorea, red:s anm), där chefredaktör @ThomasMattsson likt en mediemogulernas Kim Jong-Un på egen hand håller gränsposteringarna mot världen utanför @Expressen. I hans gated .community paraderar succéerna i gåsflock, medarbetarna putsar simultant det egna varumärket tills det skiner som solen, och kritiker hålls på armlängds avstånd och avfärdas med landsfaderlig godmodighet som ansvarslösa tvångsironiker och ”några få twittrare” som ikläder sig ”falsk seriositetsskrud” och ”vantolkar journalistiken”. Bland detta fåtal fåkunniga twittrare inräknas, som ni ser ovan, även @ftonbladet:s @fvirtanen och programchefen på SVTi, @hans_g.

Vi har läst @ThomasMattsson:s försvarstal, bland annat efter #niklas40, den realtidsrapporterade grillfesten i Maramö och senast efter premiärkvällen med #primetime, och tendensen är tydlig.

Efter Maramö, @dagens_media 25:e februari

Efter #primetime, avsnitt 1, @dagens_media 16:e april

Den infekterade debatten efter #primetime-premiären uppstod efter att @Expressen realtidsbyggde sitt nya varumärke mot fonden av bombdåden i Boston. Ur ett gammelmedialt perspektiv uppfattades bland annat nedanstående tweet från @ThomasMattsson, bara timmar efter att bomberna detonerat, som djupt olycklig och direkt stötande, och arg kritik om ”osmakligt skryt” haglade över @Expressen.

När skitstormen tornade upp sig begick nu @ThomasMattsson närmast en neojournalistisk kardinalsynd och raderade tweeten.

Vi vill i detta sammanhang påminna om att gammelmedia och neojournalismen inte dansar efter samma pipa. Viralklådan vägrar konsekvent att klä sina varumärkesbyggare i tvångströja ovanpå tagelskjortan, men inom den pergamentsälskande delen av tradmedia är det annorlunda. Här talar man fortfarande i termer av ”publikens förtroende är inget man tar, utan något man förtjänar”, och till skillnad från neojournalister tillåts aktörer inom gammelmedia inte själva avgöra om deras göranden och låtanden påverkar deras trovärdighet.

Den mediemogul som väljer att stå med ett ben i vardera lägret får således räkna med att bli ifrågasatt, om hen hävdar att vidlyftigt umgänge mellan journoz, politiker och tyckonomer inte påverkar ens rykte som yrkesperson. Likaledes om man gång på gång avfärdar massiv, samstämmig kritik som ”bisarr”, ”ovärdig” och signerad ”ett fåtal twittrare” i ”falsk seriositetsskrud”.

Därför: Neoz of the world, unite! Visa ert stöd för @ThomasMattsson:s kamp för framtidens media. Vi har redan lagt en protestlista i Bonnierhusets entré. Skynda dit för underskrift!

/ @kallekarlsten

UPPDATERAT 18 april kl 23.50: Förtydligande från @fvirtanen:

UPPDATERAT 19 april kl 15.15: #makalös rapportering i @Expressen, #lysande i @TV4_News:

@Expressen om miljongoofen: ”Det var Omars fel att vi skrev att han är miljonär!”

UPPDATERAT 14 april kl 22.50: @ThomasMattsson slår tillbaka: ”Bara vanlig twitterkritik.”

Från @ThomasMattsson:s blogg på expressen.se

Så är det. Och riktigt bra, ”typisk mediekritik på twitter”, påminner i hög grad om en riktigt bra @Expressen-artikel: Förhastad, överdriven och dåligt underbyggd.

@Expressen har ägnat veckan åt räkning i jakten på komprometterande uppgifter om Socialdemokraternas nu avgångne partistyrelseledamot @Omar_Mustafa. Först räknade man hans tweets…

… och därefter gillamarkeringar på hans facebooksida.

Men när man sedan räknade hans inkomster blev det fel.

När rättelsen kom hade @Omar_Mustafa redan avgått från alla sina uppdrag, och istället har @Expressen hamnat i skottgluggen. Chefredaktör @ThomasMattsson krävs på svar om hur det kan bli så här, att hans tidning sprider felaktig info i stor omfattning.

Under dagen har @ThomasMattsson dock rätat ut frågetecknen. Trots att @Omar_Mustafa var veckans i särsklass mest jagade nyhetsvillebråd, med hela gammelmediesverige i hälarna, så är det givetvis hans eget ansvar att rätta när det blir fel i en av landets största tidningar, med svällande redaktionella biceps. ”Det var Omars fel att vi skrev att han är miljonär”, lyder undertexten i eldskrift i @ThomasMattsson:s självförsvarsrant.

Kritikerna ska dessutom vara tacksamma för att @ThomasMattsson överhuvudtaget yttrar det beklagliga räknefelet, eftersom detta handlar om en pågående publicering (arbetsmaterial på kanslisvenska)…

… och att diskutera en ofullbordad faits divers är som att recensera en halvfärdig Rembrandt, dvs omöjligt och oseriöst.

Vi föreslår nu att @Expressen öppnar en onlineservice, ett slags omvänt Radioleaks, där människor som omskrivits i tidningen själva kan gå in och rätta felaktigheter i texterna. Om man dessutom avgiftsbelägger tjänsten, med en slags e-legitimation som kostar 499 kr/mån, har man dessutom skapat en fungerande affärsmodell, som kan kopieras av andra tidningar i ekonomiskt trångmål. Möjligheten för intervjuoffren att själva rätta texter digitalt gör att man dessutom kan minska personalstyrkan till hälften, och samtidigt öka intäkterna med 250 %.

Säg hejdå till tidningsdöden!

/ @medieprofil

FLASH! @Expressen goes FRA på @Omar_Mustafa:s medvetandeström!

Twitter är samtidens stream of consciousness. Och eftersom de flesta gammelmediepatroner fortfarande lägger mahjong med blytyper är det ett neojournalistiskt previlegium att se det närmast litterära värdet i en tweet, som en del i något större, något omvälvande, där gammelmedia ser 140 tkn av nonsens. Även i de mest vulgära och till synes meningslösa tweets, likt toalettklotter, ser man om man anstränger sig lite the glory hole of the future. Ett twitterflöde påminner på ett påtagligt sätt om Mollys 50 sidor långa inre monolog i James Joyces Ulysses:

… a quarter after what an unearthly hour I suppose theyre just getting up in China now combing out their pigtails for the day well soon have the nuns ringing the angelus theyve nobody coming in to spoil their sleep except an odd priest or two for his night office or the alarmlock next door at cockshout clattering the brain out of itself let me see if I can doze off 1 2 3 4 5 what kind of flowers are those they invented like the stars the wallpaper in Lombard street was much nicer the apron he gave me was like that something only I only wore it twice better lower this lamp and try again so that I can get up early…

Därför, när @Expressen idag plöjer den hårt kritiserade nye ledamoten i socialdemokraternas partistyrelse, @Omar_Mustafa:s medvetandeström på twitter, möts det till antalet (3 tweets) magra resultatet av förväntad skepsis.

Vi har full respekt för att gammelmedias fornminnesdekoratörer inte inser att en tweet ligger närmare en människas true self än det småprat som kommer ur munnen hela dagarna. Men vi ser också med tillförsikt fram emot dagen när polletten trillar ner och även dåtidens medier inser sprängkraften i twitterflödet.

Men låt oss samtidigt hoppas att någon av @Expressen:s konkurrenter inte får för sig att kopiera det futuristiska handgreppet att plöja medvetandeströmmar på twitter, i det här fallet @Expressen-relaterade sådana, till exempel i jakt på sådant som i en gammelmediekontext skulle kunna tolkas som brott mot god publicistisk sed.

Som att dra upp en sju år gammal artikel om en rattfylla som hämnd för en twtterblockning. Eller antydningar om att en kollega är alkoholist.

Varannan vatten, @Expressen!

/ @kallekarlsten