Under ett antal månader har vi, och många med oss, sökt svar hos @ftonbladet:s publisher @JanHelin om hur han ställer sig till skämtsexismen i #wumo, presenterad av @ftonbladet på humorsajten HELT NORMALT. I veckans avsnitt av podcasten #mattssonhelin l(yssna här!) förklarar Helin utförligt sin ståndpunkt.
Det tackar vi särskilt för.
Men svaret visar också tydligt på en intressant och spännande inkonsekvens i mediemogulismens argumentationsteknik, som vi anat även i tidigare avsnitt, en inkonsekvens som är särskilt intressant ur ett strikt neojournalistiskt perspektiv. Därför ägnar vi den en ordentlig genomlysning, i vårt sista inlägg i #wumo-debatten.
#mattssonhelin har vi under senvåren lärt känna som en bromantisk superduo, ett minikollektiv av mediemogulistiska affischnamn, som då och då är ganska roliga. Som i senaste avsnittet, när de tar upp Sveriges Radios chefsnyförvärv Martin @MJSverigesRadio Jönsssons iakttagelse att @ThomasMattsson kallade New York Times executive editor Jill Abramson för ”Abrahamson” i avsnitt tre:
@JanHelin: ”Du säger ju faktiskt ‘Abrahamson’ och inte ‘Abramson’, som han [sic!] heter. Och det här misstaget får vi väl reda ut, vad var det som hände?”
@ThomasMattsson: ”Ja, som HON heter, får man väl kanske till och med säga.”
Men från vår horisont är @JanHelin:s svar om #wumo huvudnumret i senaste podden.
Som alltid när podden är av särskilt intresse transkriberar vi hela @JanHelin:s resonemang.
@ThomasMatsson: ”Den vanligaste frågan till #mattssonhelin de senaste två veckorna i sociala medier är varför podden inte tar upp kritiken mot det som kallas för #wumo, och du Janne kanske ska berätta vad den här debatten egentligen handlar om.”
@JanHelin: ”Ja, den är lite kryptisk, för mig, men det är ett anonymt kollektiv som då och då är ganska roliga, som heter Bakjour, på twitter, ni kan följa dem om ni söker på ‘bakjour’. De är anonyma och de gör sig lustiga över olika typer av mediafenomen, de har under en lång tid drivit kan man säga en kampanj, och ilskan i den… jag roade mig med att vara tyst för att se: hur arga kan dom här bli? Och de försöker då driva upp vad som kallas en twitterstorm, det är väl vad som i gamla tider kallas en läsarstorm, får man tjugo inflytelserika på twitter så kallar man det att nu börjar det storma.
Det är vad som har hänt, och saken gäller en serie som heter Wulf Morgenthaler, som görs i Danmark, som @ftonbladet publicerar på en avdelning som heter HELT NORMALT. Denna serie publiceras också i många stora tidningar, den publiceras i Die Welt i Tyskland, och i Helsingin Sanomat i Finland och VG [Verdens gang, red:s anm] i Norge och så vidare.
Men i Sverige anstår detta icke, enligt Bakjour, och EN kille till, jag tror det är en kille, jag har ju sagt fel på detta tidigare idag, men jag tror att det är en kille, han kallar sig för @dreadnallen, han är också väldigt aktiv i den här debatten, och drar med sig sina kompisar, och dom menar att serien är sexistisk, och också i sina sämsta stunder rastistisk. Och jag funderade faktiskt på den här kritiken, och håller med till en del, ibland trampar de över gränsen. Problemet med #wumo är litegrann att de hela tiden trampar över samma gräns, dock är det så att om man kastar sig in på HELT NORMALT och tänker oj, det här låter hemskt, så kommer man inte riktigt att förstå, man kommer att tycka att Bakjour rör upp en storm i ett vattenglas. Om det kan man tycka vad man vill, men de har hittat typ två exempel som de ältar hela tiden, och det intressanta med den här twitterstormen, det är att det är väldigt många som snabbt hänger på den, ‘här är det kul! här ska vi basha @ftonbladet!’ sen märker man, att ingen av de här kan ju ha läst det dom kritiserar. Det ska jag dock säga att Bakjour har gjort, och dom är upprörda över det här.
Vi har den här [#wumo, red:s anm] nu under övervägande, vi diskuterar serien, @ftonbladet vill på inga vis sprida sexism. Frågan har två bottnar, när de trampar över gränsen, vid två tillfällen har vi helt enkelt tagit bort en sån seriestrip, vi har numer också tagit bort listor som dom gör, och ett horoskop, där dom ofta trampar över, tycker vi, så dom har vi inte längre kvar. Däremot har vi serien kvar, men vi diskuterar den, vi får se var det landar. Den här diskussionen nu lär garanterat resultera i en ny twitterstorm, och jag rekommenderar alla, man får väl gå in och titta, tycker man att det här är helt oanständigt och inte borde finnas i en tidning så får man väl förstärka twitterstormen och se vad som händer.”
Till att börja med kan vi konstatera att @JanHelin:s argumentation uppvisar likheter med några av de fem härskartekniker som den norska socialpsykologen Berit Ås 1976 lyfte fram och populariserade ur Ingjald Nissens ursprungliga nio.
1) Osynliggörande. @JanHelin väljer, medvetet eller omedvetet låter vi vara osagt, att helt ignorera prästen och satirtecknaren @wistikent som var den som i princip på egen hand fick #wumo att twittertrenda i slutet av april, och därmed vinna en större viral publik. Istället ger han oss hela äran, eller skulden, för kampanjen.
2) Förlöjligande. När @JanHelin anför den enda twittrare, förutom #bakjour, som engagerat sig i #wumo-frågan som ”EN kille till, jag tror det är en kille, jag har ju sagt fel på detta tidigare idag, men jag tror att det är en kille, han kallar sig för @dreadnallen, han är också väldigt aktiv i den här debatten, och drar med sig sina kompisar”, finns som vi ser det två tänkbara tolkningar: 1) Att @JanHelin ännu inte lärt sig hur man enkelt ser ett twitternick och ofta ett fullständigt namn direkt i profilen (i @dreadnallen:s fall Christofer Laurin), eller 2) att @JanHelin aktivt förminskar en seriös kritiker och dessutom använder det förklenande uttrycket ”sina kompisar” om andra som yppat kritik mot @ftonbladet. Bland kompisarna finns @talgboll, @JoakimJakobsson, @EvaHillen, @MansBackNilsson, @ebistrom, @LinnOlausson, @hundenrajna, @nixenji, @piknik_se, @jonten359, @gaochlaggdig, @ViktigaNyheter och ytterligare ett stort antal.
3) Undanhållande av information. Vi vill med bestämdhet hävda att vi sett betydligt fler än ”typ två” exempel på tveksam skämtsexism i @ftonbladet:s #wumo-arkiv som vi ”ältar hela tiden”, och att det är fler än vi som tagit fram de exemplen. @JanHelin beskriver dessutom en twitterstorm som ett isolerat och medvetet uppförstorat fenomen, som ingen bryr sig om (vår tolkning). Utom Helins egen tidning, möjligen, som flitigt använder begreppet i sin nyhetsrapportering…
… där man sällan motiverar uttrycket mer utförligt än så här:
Vi har också svårt att förstå @JanHelin:s beslut att kassera en så pass stor del av #wumo-utbudet som både listor och horoskop på annat sätt än att man måste ha hittat fler än ”typ två exempel” på sexism, tillräckligt allvarlig för menlig påverkan på tidningens rykte.
Podcasten #mattssonhelin genomför en svår balansakt, med ena benet i gammelmedial självtillräcklighet och det andra i neojournalistisk klicktörst. Det är förmodligen en del av förklaringen till mediemogulernas ambivalenta relation till twitter. I första avsnittet pekar @ThomasMattsson ut twitter1337ens ”falska mediekritiker” (med det enda exemplet komikern @Magnusbetner i spetsen) och dess undervegetation som ett allvarligt hot mot det goda samtalet genom att ”tyvärr [ha] skrämt bort jättemånga intressanta röster” bland Sveriges mediechefer. @JanHelin berättar samtidigt om hur han drar sig för att twittra av rädsla för att bli omringad av arga twitterkritiker, för att nu, i avsnitt fyra, närmast skrodera (”jag roade mig med att vara tyst för att se: hur arga kan dom här bli?”) med hur han leker med motståndarna, genom att medvetet låta bli att svara på frågor och kritik. Vilket i sin tur rimmar illa med hans brandtal för utgivarens ansvar för dialog i avsnitt två (”jag tycker ju att man som ansvarig utgivare och redaktör ska ge tidningen röst, i vart fall när det är kontroversiella frågor, och svara för sig, i synnerhet när man står för en så pass offensiv journalistik som kvällstidningen gör.”) Här finns alltså dubbla måttstockar, av samma typ som de som mäter utrikesminister @carlbildt, vilket också avhandlas av #mattssonhelin i dagens podd. Vi gör tankeexperimentet att byta ut @carlbildt mot @JanHelin i resonemanget nedan:
@JanHelin: ”Man ska vara klar över här att [@carlbildt/@JanHelin] är, för att citera honom själv, ingen nybörjare. Det finns ett skäl till varför han gör så här, han vill helt enkelt inte svara på Dagens Ekos väl pålästa reportrars frågor, det är ju det som är en svarta sidan av det här, och jag tror att det här fungerar, jag tror att han blir folklig, folk tycker han är skön, utanför gängse normer litegrann, jag tror det där fungerar för hans image. [...] Det är en ganska märklig, tycker jag, och otrevlig sida av [@carlbildt/@JanHelin], oavsett var ens politik ligger så kan man ju konstatera att han är skicklig och extremt intressant [politiker/publisher], men den här sidan av honom, den arroganta och nedlåtande sidan är, tycker jag, bekymmersam. [...] Jag tror också att han bedöms efter en annan skala [än andra politiker, red:s anm], han gör det ju skickligare än man gjorde i Saudiaffären, och det bär också adelsmannen spår av nån slags ackuratess när han gör det så att folk skrattar litegrann, och tycker han är skön och plötsligt [ringer han Ring P1/raljerar i sin podcast], han har en osviklig känsla för det, men ändå så är det så att han… det här finns en allvarlig fråga i botten, som Dagens Ekos utmärkta nyhetsarbete när man hade rapporterat här naturligtvis förtjänar att svaras på ett seriöst sätt. Han får gärna ringa Ring P1 också, om han vill det, men jag tycker att man ska vara klar över att det är en mediastrategi, för att undvika att svara på de mest pålästa reportrarnas frågor.”
Inkonsekvensen är troligen en barnsjukdom i #mattssonhelin:s utveckling mot fullfjädrade neoz, där ytterligare ett symptom är @ThomasMatsson:s avfärdande av ”falska mediekritiker” som vill ”göra sig ett namn i sociala medier” står i bjärt kontrast mot bejakandet av hans egna reporterstjärnor som gör detsamma, och som sedan aktivt används i Mattssons marknadsföring av sitt framtidstillvända mediehus.
I skrivande stund går ingen knivskarp gräns mellan ”falska” och ”äkta” mediekritiker (vi väntar fortfarande på #mattssonhelin:s lista över de äkta), eller mellan twitterstormar (i @ftonbladet:s nyhetsrapportering) och ”twitterstormar” (som i fallet #wumo). Men det tycks i våra ögon som att ”äkta” helt enkelt är den haute couture som #mattssonhelin klär sina journalistiska manekänger på det framväxande mediesamhällets catwalk.
”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor. Men rosor i ett sprucket krus är inte alltid rosor”, som Fröding skulle skrivit om han haft ett twitterkonto.
/ @kallekarlsten
!["Vad säger du Karl-Petter, ska de anställda [på TT] tvingas acceptera en bröstvägg?"](http://bakjour.files.wordpress.com/2013/05/retweet10.png)
